Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1856, sida 1

— Nå, min Gud! utropade Bob i en mycket löjlig, till hälften komisk, till hälften tragisk ton, — min Gud! hvad är det för ondt uti att rida på en fölungg? — Åh nej, men att rida honom stel och halfdöd, tycker jag är mera än nog! genmälte gumman bannande. — IIalsdöd? ropade gossen gapskrattande, nå det var då kostligt? En halfdöd häst slukar begärligt i sig hafre i stallet; kunde han det, sir, om han vore halfdöd? — Tyst, Bob, jag säger, hvad jag bar sagt . . — Och har du verkligen gjort det, Bob? frågade jag allvarsamt. — Nej, sir, om jag skall säga sanningen. — Jag dref omkring på ängen derute, och då gick fölungen, som egentligen inte mera är någon fölunge, på klöfvern, som egentligen tillhör oss, men inte grannen, som rär om hästen. TI alla fall, tänkte jag, är det bättre att jag rider litet på grannens häst, än att han skall äta upp all Hans Vördighets klöfver, och sedan satte jag ett betsel i hans mun, kastade mig upp på honom och lät honom trafva omkring litet. Det är hela saken, om ni vill veta den. — Trafva! ropade gumman, nu verkligen ond, trafva? — ack, min Skapare! Han tvingade honom, sir, att hoppa öfver tistelstången på hövagnen, tills han inte orkade mera — ja — skratta inte, din skälm, och — se der kommer herr pastorn ! Yttre dörren knarrade och straxt derpå inträdde mr Smith, en liten, gråhärig man af värdigt utseende, i svart frack med breda skört och stora knappar, hatt och käpp i den ena samt en bukett af tältblommor i den andra handen. Hans ansigte var mildt och vänligt, och hela hans väsen bar pregeln af en äkta brittisk landtprest från den gamla goda tiden.