slags tjenstgöring, är redan nu för mången större, än att den kan emotstås. Ännu mea förledande blir den, om lönen ytterligare nöjes? 4:0 All tjenstgöring inom regementet sker för närvarande utan annan ersättning än lönen, en föreskrift ännu mera obillig, om skjutslegan förhöjes och armåns vapenöfningar utsträckas; tvenne åtgärder, hvilka snart sammanträdande ständer icke synas kunna undgå att för deras del besluta. Vid tjenstgöring utom regementet och vid marscher med beväringsmanskapet eller utom regementets stånd, erhålles visserligen en slags ersättning, under benämning af traktamente, men till den grad otillräcklig; att den i det närmaste icke förtjenar något afseende. Med 36 sk. riksmynt om dagen eller det traktamente, som bestås en subalternofficer (!), torde man i dessa dyra tider svårligen ens kunna uppehålla lifvet. En förhöjning af den fasta lönen utan ändring i traktamentsbestämmelserna ökar till följd häraf obenägenheten för tjenstgöring och frestelsen att göra sig mindre duglig, ty den mindre användbare blir af lätt begripliga skäl äfven mindre använd, och ju mindre tjenstgöring, desto större behållning af lönen. Icke bör individen straffas med ekonomisk förlust, derföre att hans tjenst företrädesvis befinnes för det allmänna behöflig och nyttig? Visserligen är oegennytta en vanlig dygd inom krigarens yrke, men under en lång fred tvingas äfven han att räkna skillingar och runstycken, som öfriga medborgare. Derföre: Ingen löneförhöjning utan samtidigt lönereglering, men nu och allt framgent tillräcklig traktamentsersättning vid all verklig tjensigöring med eller utan trupp. Så tänker åtminstone mer än en ofta kommenderad. Subalternofficer.