Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1856, sida 1

i långa dagmarscher komma efter till min egendom Dunsdale, dit vi nu hade för afsigt att begifva oss. Gamle Bob satt enligt sin önskan på kuskbocken, Othello låg hos oss i vagnen, som var rymlig och beqväm nog dertill, ty Elinor ville icke skilja sig ifrån det kloka djuret, som gifvit henne så många bevis på tillgifvenhet och trohet. Phillipps mäste vara skiljd från OSS, och oss alla smärtsamt. ty i si vi nu genomlafde, var det vä att se alla, som man älskar, i t grannskan Vi slugo snabbt mot värt mål, d solen k nod och qvällen kom med sina skuggor. Hvad vi talade, minnes jag icke Mera, man mitt hjerta var fullt ar allt, sorgligt eller fröjdetullt, som fallit på var lott, och vi började äter småningom intagas utaf den sköna känslan af säkerhet. lycka och förhoppning denna lyckas varaktighet... då plötsligt vannen höll och postiljonen under högljudda förbannelser steg af sin häst. Jag öppnade ett vagnsfönster och frågade efter orsaken. — Det fördömda diuret! ropade postiljonen och svängde sin piska öfver en af hästarne. — Hitintills har han gjort sin skyldighet, men just nu, i dag, lemnar han mig i sticket. — Slå honom icke! ropade jag. — Ilär är ingenting annat att göra än fara till närmaste gård och läna en annan häst till nästa station. Känner ni intet ställe i grannskapet , der man mot god betalning kan få en duglig häst? — Åhjo, men det är on timmes väg dit, svarade dnn misslynte postiljonen. Jag såg eller trodde mig se, att mannen menade ärligt med oss, och räckte honom en guinee, i det jag försäkrade, att jag ej ville tillräkna honom detta Redan det att var för honom dane tider, som dem nde och trösterikt