Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1856, sida 1

Ullinor tycktes en stund öfverlägga med sig sjelf; derefter lade hon sitt lockiga hufvud på min skuldra och hviskade: — Jag har beslutat göra, hvad du och min sader önska. — Vare det sä! sade pastorn, — och den Allsmägtige, som ser oss, känner oss och drager omsorg om oss, gifve oss sin välsignelse. Amen! Ack, de få timmar, som ännu återstodo före natten, ilade skyndsamt! Det var min första lyckliga dag i England ... men äfven min sista. Ty redan sväfvade olyckan öfver våra hufvuden, men vi förnummo ej dess dofva vingslag, ehuru mitt hjerta genomkorsades af en sakta, darrande aning, att min lycka kommit alltför hastigt, för att blifva långvarig.