Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1856, sida 1

vällustig musik; så har jag sjelf med egna öron hör en musikkorps spela upp marscher af Meyerbeer samma ögonblick som Kristi lekamen inbars i 8: Markus-kyrkan, den kyrka, hvarest Savonarola så ofta dundrade mot alla de styggelser, allt det förderf som ledde till reformationen. Icke heller kunde det, påstod han, anses såsom en förbrytelse mot religionen, om Ruggeri sönderrifvit sedeln till påsk-kommunionen. Hela bruket med dessa påsksedlar var en usel polisåtgärd. De kyrkoherdar, som angifva dem, hvilka icke återlemna dessa påsksedlar, förnedra sig till blotta polisspioner. Och sjelfva sönderrifvandet af en sådan sedel var en fullkomligt likgiltig handling hos en person, hvilken, likt Ruggeri, bekände sig vara protestant, och, såsom en följd deraf, icke kunde ämna att infinna sig vid någon slags katholsk kommunion, samt skulle vara icke mindre likgiltigt från en uppriktig katholiks sida, som visserligen icke behöfde fruktan för polisen för att drifvas till altaret. Hr Salvagnoli afslutade detta minnesvärda försvar med att besvärja domstolen att, i enlighet med lagens mest bokstafliga lydelse, stadna på den toscanska toleransens gamla stigar; Åty våra förfäder gjorde sig aldrig skyldiga till det förmätna anspräket att hämnas Gud; de sökte icke att lägga Toscana i en theokratisk boja. De åstundade att skydda den offentliga utöfningen af religionen, men icke fjettra det enskilta samvetets rättigheter, och minst af allt tänkte de på att nedsätta religionen genom att göra den till ett simpelt verktyg åt tyranniet. Aldrig var vältalighetens triumf mera fullständig. Man kunde läsa i domarenas ansigten, då de drogo sig undan för att öfverlägga med hvarandra efter denna högtidliga uppmaning, att hvar och en kände i sitt innersta, huruledes han sjelf, och icke blott denne fattige skomakare, stod inför hela landets domstol, och huruledes den dom som han afkunnade skulle blifva ett minne af hans egen känsla af lag, rättvisa och sanning. Då de återvände till sessionssalen och domen upplästes, som förklarade att Ruggeri var frikänd, syntes öfverraskning nästan qväfva dennes andedrägt och han kunde knappt gå fram med stapplande steg för att tacka sin försvarare. Synnerligen stor var glädjen bland en liten skara af landtmän från hans födelseort San Piero, hvilka med det största deltagande hade följt ransakningen, som de kommit 80 (italienska) mil för att öfvervara — enligt hvad de uttryckligen sade, ej tillkallade såsom vittnen, utan emedan de tänkte, att det kunde gifva den stackars Tista mera mod om han såge ansigtet af en eller tvenne vänner ibland mängden. Den stackars Tista har blifvit befriad från sitt elfva månaders fängelse och i dessa redliga vänners sällskap återvändt till hemorten. Han kan återvända dit med det medvetande, att hans ståndaktighet att lida för sanningen har förvärfvat honom vänner, hvilka säkerligen aldrig skola se hans ansigte, men dock i mycket skiljda länder uppsända sina böner till nådens thron för hans skull. Han har, jag tviflar icke derpå, återvändt dit med djup tacksamhet emot den enda stora och osvikliga vännen, hvars kors han icke har blygts att bära, hvars gudomliga kärlek har tröstat, hvars gudomliga makt har uppehållit honom under alla hans lidanden.? Posten med Nordeap. Ett partielt utbrott af den i Bombas rike väntade revolutionära stormen synes redan hafva ägt rum i Palermo, Siciliens hufvudstad, skådeplatsen för förspelet till 1848 års händelser. Tvenne italienska tidningar, Portafoglio Maltese och Mediterraneo?, berätta, att allvarsamma oroligheter skola utbrutit i denna stad d. 17 dennes. Begges uppgifter öf verensstämma deri, att det kommit till en öppen gatustrid emellan ett neapolitanskt och ett schweiziskt regemente, att folket tagit parti för neapolitanerna och att Siciliens guvernör, prins Castelricala, till följe häraf förklarat Palermo i belägringstillstånd. Man vill finna en bekräftelse af dessa nyheter deri, att, enligt hvad som berättas i en korrespondens från FA oo ob rp — a maa