Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1856, sida 1

Den tysta aftonen hade vikit för en ännu tystare natt. Otaliga stjernor glänste på den rena himmelen, men månan var ännu icke uppgången, ty den skulle först belysa midnatten. Vi stodo vid fönstret, vi tre lyckliga menniskor, och hade redan för tvenne timmar sedan sagt hvarandra god natt och likväl ännu icke åtskiljts. Bob, den gamle trogne tjenaren, hade redan två gånger fört min häst från och till stallet, och gick nu, hållande honom vid tygeln, fram och tillbaka utanför dörren, då och då kastande en blick upp till 088, otålig att bli befriad från sin nattvandring. Jag hade mången gång ridit senare från prestgården, än denna afton, men aldrig hade afskedet varit så tungt och påkostande som nu. — Stanna, stanna! hviskade Ellinor ännu en gång.