Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1856, sida 1

sin vidd når deras öron — Gag glömde här, att Mortimer redan varit ett halft vittne till densamma) — så är denna tid, om vi rätt använda den, lång nog för att fatta och utföra planer, som kunna förekomma alla främmande, måhända fiendtliga sträfvanden. Men vida mer än detta fruktar jag efter de meddelanden, ni gjorde mig om ert sista samtal med min far, att dennes vrede, om den åter väckes af mitt frieri till Elinor, mer skall riktas på er än på mig. — Tro ej det, svarade m:r Graham, — tro ej det! Om ovilja uppstår från det håll, vi befara ... och jag tviflar ej ett ögonblick derpå ... skall den ej vända sig mot en af 0ss, utan mot oss begge. — Låtom oss då genast fatta ett beslut, sade jag; — hör till en början mitt förslag; det kommer från bjertat, och finner det anklang hos er, kan det icke nog hastigt utföras. Sålänge jag är i England, bränner detta lands sol min hjessa mer än hon värmer den. Jag vet fridfullare nejder, der hvarken fiendskap eller oro hinner oss. Lätom oss begifva oss dit! Om mina egodelar numera ej äro stora, äro de dock tillräckliga, för att vi alla tre skola kunna lefva oberoende, glada och lyckliga: Hvad säger du, Ellinor, och hvad säger ni, min dyre Graham, om detta förslag? Ellinor sänkte sitt sköna hufvud till min skuldra och betraktade mig tyst och glädjedrucken, men med en blick, som jag trodde mig förstå. Men pastorn skakade betänksamt sitt ärevördiga hufvud och svarade lingsamt: — Förslaget är godt för er, mina barn, men ej för mig. Skall jag lemna den jord, som sålänge närt mig, och fly från den församling, som jag sedan nära fyra och tjugo år tjenat med mina bästa krafter och önskningar? Och detta blott derför, att