Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1856, sida 2

Rörande Carl Johans planer pa Frankrikes krona. Då, en längre tid tillbaka, innan ännu den 6:te delen af de berygtade Minnena kastat ett nytt ljus öfver afl. kon. Carl XIV:s karakter och handlingar, Hand.-Tidn. vid ett tillfälle tillät sig endast flygtigt yttra, det planer på Frankrikes krona ej torde varit den nyutsedde kronprinsen främmande, upptogs denna anmärkning af Sv. Tidn. med mycken hetta och misstanken tillbakavisades, såsom innebärande en grof smädelse. Ty, menade Sv. Tidn., om Carl Johan haft sådana planer, skulle han varit icke blott den störste narr, utan ock groft otacksam mot sitt nya färdernesland, m. m. Minnena? kommo ut och visade, att misstanken var blott allför grundad, visade attför Carl Johan den svenska thronföljden var blott ett trappsteg till en högre plats, visade alla hans inre strider i dessa olyckliga ärelystuadens drömmar, visade huru han derunder oupphörligt förlorade fattningen och inväfde sig i motsägelser, ur hvilka det endast var en tillfällighet — eller, om man så vill, en Försynens skickelse — att han kunde räddas. Dessa märkliga upptäckter återföllo så mycket tyngre på den aflidne konungens minne, ju mera misstanken om ifrågavarande planer blifvit förut stämplad såsom orimlig och smädlig. Minnenas uppgifter måste derföre förnekas och t. o. m. Carl Johans egna erd uttydas såsom härflutna ur fåfänga och skrytsamhet, samt hela den klara historiska sanningen på allt sätt vanställas, allt för att befria Carl Johan ifrån afsigter, som ligga i öppen dag och som, ännu mer, kunna anses oskiljaktiga från hans karakter, från hans utomordentliga lefnadsbana och från den ställning, hvari han nu befann sig, då han på en gång såg sig snart sagdt väga Europas öde i sina händer. Vi hafva derföre, för vår del, aldrig hårdt bedömt dessa Carl Johans afsigter; vi hafva blott påstått: att de funnos der, och hafva derutinnan funnit den enda förnuftiga förklaringsgrunden till den för Sverge olyckliga politik, som han, trots hela landets sinnesstämning, förmådde göra gällando. Så utkommer den 8:de delen af samma Minnen,? hvilken blott ännu tydligare lägger Carl Johans syften i dagen, i det man häraf finner med hvilken ångest och förbittring han såg alla sina ärelystna planer omintetgjorda, och alla sina ihärdiga bemödanden att störta Napoleon krönta dermed att hans värrsta fiender, det gamla legitima väldet, återuppträdde på Frankrikes thron. Förgäfves använde han alla måjliga medel att förekomma detta; förgäfves sökte han nu i yttersta stunden rädda och bibehålla Napoleon — eller åtminstone dennes arfvinge — det låg nu icke längre i hans makt, att hejda händelsernas framilande lopp. Ilan måste finna sig deri, måste röna den bittra förödmjukelsen, att knappast blifva tillfrågad, då han gjort anspråk på att vara medlare, och såg sig slutligen nödsakad, att icke blott afstå från sina nya planer, utan att söka bevara hvad han ägde. Det dröjde dock, såsom vi snart