Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1856, sida 2

liga skick. Allt vittnar om längesedan flydda tider, då en för oss nästan ofattlig tarflighet herrskade till och med uti de furstliga gemaken. Genom små, i bly infattade, fönsterrutor sprides en sparsam dager uti det lilla rummet. Här står allt i samma skick, som då den store mannen bebodde detsamma. Ett hörn upptages af en ännu väl bibehållen säng. De öfriga väggarne äro garnerade med möbler, som af honom begagnats. Sålunda ser man det bord, vid hvilket han utarbetade sin öfversättning af Nya Testamentet; hans bokskåp, groft arbetadt af ohyflade bräder och beslaget med ofantliga jernklammor och naglar; ett massivt, jernbeslaget bord, som tillhört hans föräldraboning och af nuvarande Storhertigen för en betydlig summa inköpts af ännu lefvande afkomlingar efter Luther; ett tennstop, utur hvilket han brukade dricka sitt öhl eller vin; en grof och ohuggen sten, som han tros hafva begagnat till bönpall. På ena väggen hängde porträtter af hans far och mor, en jernlampa, som han medfört utur föräldrahuset, och den sparbössa, uti hvilken han såsom djekne i Eisenach tiggde penningar, sjungande utanför de rikares dörrar. Nidt emot, på motsatta väggen, ses den hjelm, som påsattes honom, då han i skogen öfverfölls för att inkognito föras i förvar till Wartburg. Slutligen visades den fläck, som skall hafva uppkommit sålunda, att Luther i förtreten kastat bläckhornet efter fan sjelf, som hade den näsvisheten att göra honom ett nattligt besök. Af fläcken är rätteligen ingenting qvar. Derföre hafva okynniga resande nog sörit, i det de smula för smula bortpetat kalken, som en gång utgjorde bläckfläckens underlag. — Rörda af de stora minnen, som sväfva inom denna anspråkslösa boning, och tacksamma för de verldsomskapande tankar, som från denna ringa punkt gingo ut, såsom gnistor, för att åter upptända sanningens ljus på jorden, lemnade vi detta ställe, som utgör en bland de mest besökta vallfartsorter för lutherskt sinnade pilgrimer. -Vid nedstigandet derifrån, gingo vi förbi en liten kyrkogård. Der hade ögonblicket förut verkstälts en begrafning. En svartklädd dam stod vid den ännu öppna griften. Kring den doftade sommarens vackraste blommor, och solen log med sina mildaste strålar. Huru lifvet än skiftar i brokiga former, är sig döden öfver allt lik: allestädes krossade hjertan, allestädes blommor, vårdade af fromma och tacksamma händer! —