Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1856, sida 2

UC1110 TV ULIA VILI Oc MIMee UVI DEM skär här hetydliga höjder, som gjort flera tunnelar nödvändiga. Af dessa är en, som utgör nära en sjettedels svensk mil i utsträckning. Det är som rasslade man af till underjorden, då man i mörkret störtar fram genom densamma. Vår resa gälde nu den lilla staden Eisenach. Med denna, som är i alla hänseenden obetydlig, hade vi ingenting att skaffa. Vi åtnöjde oss således, vid framkomsten, med att i hast genomvandra densamma, ställande våra steg till det ofvanför staden liggande gamla märkvärdiga slottet Wartiurg. Såsom bekant är, tillbringade Luther här åren 1521 —22, uti ett slags fängelse, dit han förts af i sin surstelige vän Fredrik den Wise, för att undgå de förföljelser, som ifrån Katolikernas sida, efter mötet i Worms, började mot honom anställas. Man kan säga att här mognade i mannens själ den plan, som blef hans lefnads stora uppgift; här svalkades det ungdomligt öfverdädiga i hans mod, som annars lätt skulle hafva fört honom utom gränsorna af en reformators lugna verksamhet; här stärktes och luttrades hans ande, genom bön och studier, för de strider, som i mångfaldiga former för honom återstodo att utkämpa. De månader, han här tillbringade, voro säledes ej fruktlöst förspilda. Tvertom; han utgick härifrån frisk till kropp och själ, med klar blick öfver kyrkans ställning och sitt förhällande till densamma, med fast beslut att segra eller dö i den förestående kampen. — Med långsamma steg vandrade vi i en brännande solhetta uppför den branta kulle, på hvilken slottet är beläget. Detta, likt ett gammalt örnnäste, ligger på bergets öfversta topp, synligt på långt håll ifrån flera sidor, dominerande de nedanför liggande dalarna och höjderna. Det tyckes alltid hafva varit en obetydlighet, i saknad af all den storhet och prakt, som annars utmärker de gamla riddareborgarne. Inga egentliga ruiner tala om någon fallen storhet; inga stolta minnen föra den besökande tillbaka till försvunna tiders sagoverld. Dess största märkvärdighet är den, att det en gång gaf skydd åt den biltoge, som härifrån skulle utgå, för att på fullt allvar börja striden på lif och död för den sanna religionens sak och menniskoandens ovillkorliga rättighet till frihet och ljus. — Då vi uppkommit på den så kallade borggården foch framställt vår önskan att bese slottet, hänvisades vi till ett litet värdshus, som för resandes beqvämlighet der är inrättadt. Sedan vi inskrifvit våra namn uti ett der befintligt album, satte vi oss att vänta, tills för kastellanens beqvämlighet ett nog stort sällskap skulle vara samladt. Vi hunno således att orientera oss. I denna del af det gamla nästet var ingenting att se. Ett eländigt porträtt af Luther prydde den ena väggen, den andra var belastad med uppstoppade ufvar och ugglor. Vid ett rankigt trädbord drucko vi bier: vid ett annat dylikt höll ett fransyskt sällskap sin middag. Flere och flere personer stötte till, och slutligen voro vi så pass många att slottsinspektoren ansåg mödan värdt att taga oss om hand. —Vi fördes sålunda först till hufvudbyggnaden af slottet. Här var man sysselsatt att rifva ner och bygga opp. Storhertigen har nämligen företagit slottets restaurerande. Också var det endels färdigt till murar och inredning. Derom är nu ej mycket att säga. Slott och slottsrum äro en gång för alla sig tämligen lika. Dock voro uti den färdiga slottssalens vestibul några alfreskomålningar af Schwind, som förtjenade all uppmärksamhet, likasom en rustkammare, med intressanta samlingar af rustningar och vapen. Men det var ej detta vi ville se. Vär håg stod till Luthers rum. Dit fördes vi sist. — Detta är beläget uti, såsom det synes, slottets älsta del. Det yttre af detta gamla näste har ett ruskigt och förfallet utseende. Man försonas lätt dermed, då man bestigit dess tröskel och föres uppför en nyligen tillkommen snygg trappa. Här mötes man af en vestibul eller förstuga, som genom en nyligen verkstäld reparation väl förlorat sin ålderdomliga pregel, men deremot vunnit en prydlighet, ja elegans, hvilken dock illa står tillsammans med det hela. Väggarne, målade alfresco, prydas med en mängd sentenser soch bibelspräk, beteknande och häntydande på Luthers lif och verksamhet, hans tankar och åsigter. Man saknar ej ens den bekanta lefsnadsglada åsigten: ÖWer nicht liebt Wein, weib und Gesang Er ist ein Narr sein Leben lang, anbringad på väggen bakom ett bord, som prydes af flera dryckeskärl i gammalmodig stil. -— Nu öppnas dörren till Luthersrummet. Med blottadt bufvud och hög