Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1856, sida 2

1 actta Dearoulga ämne och att samtidens dom redan var fälld, på ojäfaktiga grunder och bevis. Då uppträder ånyo Svenska Tid:n, bemödande sig, att af samma Minnen? draga andra slutsatser, hvilka icke blott afse Carl Johans rättfärdigande, utan äfven tjena till nya anfall på dem, som rörande hans syften vågat lägga den nakna sanningen i dagen. På samma gång den det gör, tvingas Sv. Tid:n dock till följande, från detta håll märkliga medgifvande: Vi tro, att man med temmeligen mycken säkerhet kan afgöra denna fråga så, att någon plan å NapoIcons krona aldrig hos Carl Johan förefanns, d. v. 8. att ingen ätgärd eller handling af honom vidtogs i denna syftning; men att, enligt hvad här lägges i dagen, han visserligen icke kan fritagas från tankar åt detta håll, samt att med något nöje hafva åhört heundrares uppmaningar och låtit sig invaggas i de drömmar, som årelystnaden skapar vid stora framgångar. Isynnerhet synas dessa hafva uppstått, då Napoleons fall, emot Carl Johans afsigter, begynte att af monarkerna beslutas och beredas. IUlade omständigheterna varit gynnande, hade utsigt förefunnits att lyckas, tro vi visserligen, att hans sväfvande tankar uppträdt i beslut och handling. För vår del kunna vi icke anse detta vara en fläck på Carl Johans minne; efterverlden obetaget att finna sådana drömmar hafv skäl för sig eller vara barnsliga; men de äro alltför ofta lyckans följeslagare, äfven hos mindre högt stälde män, för att man skulle hårdt dömma dem. Deremot skulle icke kunna förlåtas, om någonsin kunde bevisas, hvad de påstått, som med afsigt velat fläcka hans minne, att ofvannämnde tanke redan var hans plan 1812 och grundlade hans beslut att inveckla Sverige i ett förbund med Ryssland, för att störta Napeleon från thronen och bestiga densamma. Detta är icke blott obevisligt, utan saknar all sannolikhet. Det är alldeles lika orimligt, som om — ifall det kunde ådagaläggas, att Gustaf Adolf, mot slutet af sin segeriika bana, berusad af sin lycka och tyska folkets hänryckning för hnns person, begynte drömma om tyska kejsarekronan — någon ville påstå, att denna afsigt ledde honom, då han med sitt Sverige uppträdde mot kejsaren. Sv. Tid:n har alltså härmed ändteligen tvungits att medgifva, det Carl Johan varit beredd på att, derest omständigheterna varit gynnande, bringa i beslut och handling, sina sväfvande tankar, att efterträda Napoleon, och finner numera detta icke vara någon fläck på Carl Johans minne?. Då man erinrar sig huru samma tidning förut upptagit denna sak, måste man beundra den hållning och goda min, hvarmed Sv. T:n förmår att lämpa sig efter omständigheterna. Hvad Sv. Tid:n ännu anser oförlåtligt, det vore, om ifrågavarande tanke redan var hans plan 1812, hvilket fortfarande påstås vara icke blott obevisligt, utan ock saknande all sannolikhet. — Den tid torde dock komma, när Sv. Tid:n äfven anser detta oförlåtliga icke vara någon fläck på Carl Johans minnen; det blir då, när nyssnämnde Carl Johans plan blir icke blott, såsom den redan är det, sägande sannolikhet gränsande till visshet, utan rent af bevisad. Hvad som nu icke kan förlåtas, skall säkert då anses såsom helt naturligt, eller åtminstone såsom något, hvilket ej må dömmas hårdt. För de illvillige smädare, som långt förut lagt samma sak i dagen, skall Sv. Tid:n nog hafva andra tillvitelser i beredskap. Vi fälla icke och hafva icke fällt öfver Carl Johan såsom menniska någon hård dom, emedan vi ansett honom vara en omständigheternas man, hvilken, då han öfvergaf Frankrike för Sverge, lika väl kunde öfvergifva Sverge för Frankrike; vi äro derföre gerna benägne, att urskulda hans förfarande och hans förbiseende af det fäderneslands fördelar, som är vårt, men ju icke var hans; men vi kunna ej medgifva, att sanningen förnekas, att handlingar, som äro uppenbara, bestridas, och att den aflidne konungen slutligen framställes såsom en storhet, förtjent af vår tacksamhet och beundran, under det att hvad han bäst behöfver är — öfverseende och glömska. Det är detta hans vänner borde söka åt honom vinna och bevara, i stället att de nu på allt sätt förbittra den allmänna meningen mot honom, genom loftal, som blifva vedervärdiga, då de äro osanna, och genom otillständiga anfall på dem, som visa sakerna i deras rätta ljus, hvilka anfall blott framtvinga nya belysningar i det ömtåliga ämnet. Några ganska intressanta bidrag i detta afseende lemnar oss ett af de sednare häftena utaf Revue des deux Mondes, der en uppsats förekommer, kallad: La Suede avant et aprås le traite de Paris (Sverge före och efter Pariserfreden), hvilken bland annat belyser Carl Johans ställning och sinnesstämning efter Napoleons återvändande från Elba och den derpå följande restaurationen. Det torde blifva tillfälle, att återkomma till dessa upplysningar, hvilka i viss mån komplettera de Schinkelska Minnena. Derförut torde dock en exposå af hvad dessa Minnen upplysa rörande Carl Johans planer på Frankrike, icke galkna intresse.