Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1856, sida 1

satan, Cebadaoch San-Domingo-Pplatserna . S. v. Hvad åter de kungliga trupperne beträffar, nnehafva de samma positioner som i går, ych marskalk ODonnell har gifvit dem order ut ej framrycka. Generalerne Ros de Olano, Concha och San Miguel kommendera de trupper, som befinna sig i palatset och dess grannskap. Generalerne Dulce, Messina, Serrano m. fl; äro i Prado i spetsen för kavalleriet, infanteriet och artilleriet. Kanoner äro planterade mot staden framför palatset, krigsministeriet och vid ändan af gatorna Prado, Atocha och San Geronimo. Under natten hade trupperna vid Alealagatan ryckt fram, för ett ögonblick blött, och beskjutit de på balkongerna posterade nationalgardisterna. På denna punkt ha en stor mängd stupat och blifvit sårade. KI. 8 började artilleriet framför krigsministeriet och vid ändan af Atochagatan att beskjuta staden, och under tolf timmars tid hafva kulorna regnat öfver de vid Mayorplatsen och Puerta del Sol belägna husen; det, i hvilket jag vistas, har träffats af fem. Nationalgardets artilleri svarade ända till kl. 3 e. m. Under tiden hade omkring 30 deputerade samlats i kongressens sal; hertigen af Victoria (Espartero) var närvarande. Herrarne Escogura, Madoz, Sagasta m. fl. påminde honom om hans så ofta förnyade löften att åter draga Lucanas svärd, då friheten vore hotad. Calvo Asensio yttrade sig ytterst bittert om ODonnell. Hertigen af Victoria uttalade sig också i skarpa protester mot dennes förfarande, och man hoppades, att hertigen efter mötets slut skulle harangera nationalgardet på Mayorplatsen; men man hoppades förgäfves. Nationalgardets chefer, som i går afton sökte lifva sinnena och förmådde befolkningen att gripa till vapen, hafva derefter, omkring kl. 2 e. m., skyndat hvar till sitt. KI. half 4 samlade generel Valdez, som sedan några timmar öfvertagit befälet öfver nationalgardet, sina soldater omkring sig på Mayorplatsen och sade dem, att den man (Espartero), som helt naturligt borde stå i spetsen för dem, icke infann sig, och att följaktligen det stod enhvar fritt att draga sig tillbaka. Radde-sig-den-som-kan blef då så godt som allmänt. Nationalgardisterna skyndade sig hufvudstupa hem, afklädde sig sina uniformer och dolde sina vapen. Den bekante Pucheta sökte i detta ögonblick samla några af de flyende kring sig, ställde sig i spetsen för några hundra man och befästade sig på Mayorplatsen. Här blef striden lifligare än någonsin. Tvenne demokrater, herrar Sisto Camara (redaktör af Soberania) och Bacerra, begge kaptener och kompanibefälhafvare, kämpade ända till qvällen på San Domingoplatsen för folkets sak, och jag kan gifva dem det vittnesbörd, att de stridde med den mest sällsynta tapperhet. Den nationalgardesbataljon, som kommenderades af herr Madoz, har likaledes tappert underhållit elden mot trupperna. Det påstås, att segerhertigen nattetid en stund visat sig till häst, i spetsen för nationalgardets kavalleriregemente, hvars öfverste han är. Jag kan ej bekräfta sanningen af detta påstående, ehuru det gjorts af stabsofficerare i min närvaro. Det skulle blifva mig svårt att på siffran uppgifva antalet af döde och sårade, men det måste vara ansenligt, ty man erinrar sig aldrig ha sett i Madrid en så blodig strid. Jag har med egna ögon sett flera personer stupa, och en mängd sårade ha förts till det hus, der jag bör. ; Kl. är 11 på natten. Gevärssalvorna fortfara i nattens mörker, ty gasen har ej blifvit antänd. Staden Madrid erbjuder således en förfärlig anblick i dödens och mörkrets hemska skrud.