Den 16 JUuli. Marskalk ODoOnnell nar segrat. I morse kl. half 5, efter en stormigare natt än den föregående, ha generalerna Dulce osh Serrano, i spetsen för en talrik styrka artilleri, kavalleri och infanteri satt sig i besittning af Mayorplatsen. Pucheta, kommenderande en afdelning nationalgarde, som beslutat att kämpa till det yttersta, drog sig för öfvermagten tillbaka till Toledogatan, och här uppstod plötsligt en ytterst häftig strid. Soldaterna stormade husen, som vetta åt torget och Toledogatan, och satte sig i besittning af alla balkongerna. Kanoner planterades på torget under porthvalfven till Toledooch Atocha-gatorna och ha utan afbrott dånat ända till middagen. Några oförvägna personer ha tidigt vågat sig ut på Mayorgatan, som är helt och hållet garnerad med trupper. Klockan 6 befann jag mig på Armeriaplatsen framför drottningens palats. Hennes Maj:t och hennes gemål stodo på balkongen utanför ett af fönsterna. På torget promenerade marskalk O Donnell och generalerna Concha och Ros de Olano. De syntes mycket belåtne. Då marskalk ODonnell hörde, att qvarteret Lavapies ännu gjorde motstånd mot trupperna, befallde han att ditföra kanoner af gröfre kaliber och, om så behöfdes, förstöra hela denna del af staden. ; : En vid alla gator uppklistrad kungörelse från generalkaptenen befaller nationalgardisterna att inom 6 timmar utlemna sina vapen, så vida de ej vilja dragas inför ståndrätt. Många hafva åtlydt befallningen, men utlevereringen har varit förenad med blodiga uppträden, som kräft många, till stor del oskyldiga offer. . Vid middagstiden ha trupperna kunnat framrycka och bemägtiga sig kyrkan San Isidro. En del trupper hade utryckt ur staden, för att angripa insurgenterna i ryggen. Motståndet fortfor ända till det ögonblick, då Pucheta och hans broder samtidigt stupade för soldaternas kulor. Då blef upplösningen allmän, och insurgenterna begärde att få kapitulera, hvilket äfven beviljades dem. Trupperna inneha nu alla positioner och ha skridit till folkets afväpning. Kl. 3 genomvandrade jag de ännu rykande gatorna och trodde mig se en stad, eröfrad med stormande hand. Så ser Madrid för närvarande ut. Det är ännu svårt att uppskatta antalet af döde och sårade. Garnisonen lärer haft omkring 250 man ur stridbart skick. Nationalgardets förlust torde vara minst dubbelt så stor. Det nya, af general Ros de Olano efter Vincennejägarnes mönster bildade skarpskytt-regementet, Madriderjägarne, har mycket bidragit till ODonnells seger. Dess skicklighet är sällsynt. Hvarhelst en nationalgardist visade sig för att aflossa ett skott, var han säker att i samma ögonblick förlora sin arm eller sitt gevär, då han hade desse skyttar emot sig. Klockan är 10 på aftonen. Staden är militäriskt ockuperad. Den djupaste tystnad råder öfverallt. Vi hafva nämnt, att Saragossa antagit sig den hotade spanska frihetens sak. I en belgisk tidning finna vi följande korrespondens från nämnde stad, dat. d. 15 Juli: I dag, såsnart tilldragelserna i Madrid blifvit bekanta, gamlades alla militära, politigka och civila myndigheter för provinsen och staden, äfvensom cheferna för nationalgardet, i generalkaptenens öfver Arragonien palats. Sammankomsten leddes af den höge funktionären (general Falcon), och följande kungörelse uppsattes och antogs: N Innevånare i provinsen! En för frihetens sak olycksbådande tilldragelse har egt rum i Madrid. Den man, som i Juli 1834 reste sig i lagens namn, har nu, tvertemot dessa samma lagar, bemägtigat sig magten, angripit nationalsuveräniteten och utgjutit folkets blod. Den alltid hjeltemodiga staden (Saragossa), frihetens bålverk, kunde ej likgiltigt åse ett sådant dåd; den har beslutat sig till öppet motstånd mot regeringen, med det oryggliga beslut att ej nedlägga vapen, förrän fäderneslandets frihet för alltid är betryggad. I det denna junta meddelar er så vigtiga underrättelser, bjuder den er att göra gemensam sak med provinsens hufvudstad, att resa er såsom en man och bereda er till motstånd mot en magt, som med kartescher vill böja folket under sin despotiska vilja. Men på samma gång juntan önskar se er förenade i Saragossas rörelse, kan den ej underlåta att anbefalla er det mest sansade uppförande, för att undvika hvarje utsväfning, som kunde skada den heliga sak, vi försvara. Den minsta oordning skulle komma våra fiender väl till pass. I hopp att påtvinga oss despotismen, skulle de fröjda sig öfver att se oss försänkta i anarki. Enighet och motstånd mot grefvens af Lucena (ODonnells) ministere, och vi skola rädda friheten ur de faror, som hota den! Presidenten Antonio Falcon, vicepresidenten 50: fö SPAN VUf,Ä.J. PYRET, V PSKESSIDA IFTIRE Je FE