Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1856, sida 1

Han betraktade mig för andra gången med en uppmärksam, forskande blick. Jag insåg tydligt, att jag genom dessa öfvergångar i mitt sätt att vara gjort honom en smula misstänksam, nu bedröfvade det mig, och jag försökte på allt sätt att utplåna detta obehagliga intryck. — Låt oss gå denna väg, sade han och tog mig under armen, inte den der . . här är det lugnare . Hvad är det ni vill veta af mig? — Först och främst önskar jag återvinna ert förtroende, som jag varit nära att förlora, svarade jag. 5 Han såg på mig och log. — Der har ni det! sade han och räckte mig sin hand. Det var er egen skuld, ty ni vilseledde mig ett ögonblick . . dock tror jag inte, att jåg feltagit mig på er. — Och jag inte heller mig på er. I det jag sade detta, mötte mig en så oskyldigt frågande, jag skulle gerna kunna säga barnsligt tacksam blick ur hans stora ögon, att jag med hvarje minut kände mitt intresse för honom ökas. : — Ni har således varit i Tyskland? började jag nyo. — Ja, min herre, i tre år, de skönaste åren i mitt lif. De skönaste säger jag, ty jag var ung, stark och lycklig, och då kände jag ännu inte lifvets skuggsida. ; — Fortfarl sade jag till honom, ty jag såg, att en skymt af sorg förmörkade hans blick vid dessa sista ord. 7 (Forts.)