Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1856, sida 1

— —— — — —— —— han aldrig gjort, åtminstone inte emot mig — och det är det som jag tadlar. — Och hvad är det, om jag fär fråga? hvad gör jag? — Ni visar ett deltagande, som kommer ifrån hjertat, och har förtroende nog att tala med — hvarför skulle jag inte säga det — med en vansinnig, som man talar med en menniska, hvilken aldrig en hårsmån afvikit från det sunda förnuftets väg. — Jag blef något förlägen — detta var en punkt, på hvilken jag icke gerna ville ingå. Jag bugade mig och svarade hastigt: — Hvarför skulle jag inte hysa deltagande för er? Jag har tusen orsaker dertill. — Tusen? afbröt han mig. — Ja, och deribland en eller två, som föranleda mig att sätta värde på ert sällskap. — Och hvilka kunna de vara? Jag sökte att dölja min rörelse bakom slöjan af en konstlad likgiltighet och lugn; om det lyckades mig, vet jag icke, men så mycket är säkert, att jag svarade med väl beräknad köld, ehuru icke ovänligt: — Ni talar ibland annat tyska, och det så rent, att jag måste tro att ni lärt detta språk i sjelfva Tyskland. — Jaså, tror ni det? Åh ja, ni kan hafva rätt — nog har jag varit i Tyskland — men jag har också från min första ungdomstid haft en tysk uppfostrare, tillade han med ett så oförstäldt vemod, att han ånyo väckte mitt innerligaste medlidande. ! — Har ni varit i Tyskland? återtog jag vänligt; det är mig mycket kärt — kom och låt oss prata litet derom,