Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1856, sida 1

männa, men väl huruvida någon skada deraf kan uppkomma för furstens person, hans dvnastiska intressen och maktfullkomlighet. Då man af dessa och flera skäl insett svårigheterne att bygga autokratismen på några antagliga förnuftiga och statsrättliga grunder, har man sökt idealisera den monarkiska theorien och insvepa den i ett slags mystiskt flor, hvilket dock råkar vara temligen genomskins ligt Omklädnaden är dock nödvändig derföre, att man icke vågar framställa saken i dess obeslöjade och förnuftsvidriga nakenhet. Förbiseende de förändrade politiska föreställningar, tiderna och upplysningen åstadkommit, och antagande de Österländska åskådningssätten, förvandlas fursten till ett slags högre väsende, befriad från de menskliga svagheterna, utrustad med allvetenhetens, allvishetens och ofelbarhetens egenskaper, hvaraf naturligtvis som korrolarium följer skyldigheten att hembära honom det offer, menniskorna i sin fåvitsko endast föreställde sig tillhöra konungarnes konung. Det är dock denna hedendomens lära och osmakliga anrättning, de rojalistiskt rättrogna erbjuda det 19:de seklets upplysta folk. Furstarnes obenägenhet för andra reformer än sådana, som förstärka allenastyrandets aktier, ett af historien erkändt faktum, förordar icke eller den monarkiska maktfullkomligheten. Reformnödvändigheten hvilar dock på de menskliga förhållandenas ofullkomlighet; till följe hvaraf samhällets inrättningar behöfva utoch ombildas i bredd med folkens framsteg i kultur och civilisation. Detta förhällande är så naturligt, att furstarne icke vågat helt och hållet underkänna detsamma. Deras vanliga taktik är således att erkänna giltigheten af vissa tidens fordringar, och att genom åtskilliga liberala fraser visa, huru ömt reformangelägenheterna ligga dem om bjertat; men på samma gång medelst alla tillgängliga organer uppduka alla reformernas olägenheter, och slutligen så tillställa att slutföljden blifver uppskjutande i oändlighet. Det ligger nemligen i allenastyrandets intressen, att förhindra folkets uppvaknande till sjelfmedvetande, och att tillbakahålla alla detsammas väckningsmedel, såsom tryckfrihet, kommunal-, politiskoch associationsfrihet, och der dessa, af den nyare tidens anda så peremtoriskt blifvit yrkade, att de icke alldeles kunnat förekommas, åtager sig den politiska korruptionen, att så ordna desamma, att ändamäålet förfelas, hvilka verkställighetssynder man sedan söker kasta på sjelfva reformerna. En viss förkärlek för små detaljer, hvaraf det stora hela blifver lidande, hörer liksom till furstarnes arfsynder. Sysselsätta de sig med sitt favoritfack, det militära, som borttager så mycket af furstarnes tid, lägga de en öfvervägande vigt på underordnade omständigheter, hvilket förmodligen föranleder, att man under sednare tider bland furstarne så ofta träffar försvarliga korporaler och så sällan skickliga generaler. Detta anlag till småsinne uppenbarar sig gemenligen i furstarnes alla handlingar, och derifrän härleder sig äfven till en del deras hängifvenhet för den patriarkala despotismen, emedan denna så kallade faderliga regime tillåter lem att behandla sitt folk som barn, i hvilkas minsta angelägenheter de äro behöriga att intränga. Då nu redan furstarne hafva en id om sin sjelftillräcklighet, som mången gång öfverstiger allt räknemått, så verkar allting menligt, som ytterligare närer denna redan alltför hogspända tanka om egen förmåga. Egendomligt nog har furstarnes ständiga äflande efter sjelfregering stigit i bredd med dess allt större svårighet att verkställa. Under de tider,