Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1856, sida 1

denna och dylika historier. Och som det var första gången det föll honom in att spekulera öfver sådana bagateller, men han nu slutligen började få en aning f om den rätta halten af sina gerningar, sökte han lugna mig och försona sig med sitt eget samvete med sådana resonnemanger som föliande: — det var ju en hedning — ett folk så godt som aldeles icke döpt. På hvarje kejserlig eller storfurstlig födelsedag fick Philimonoff en sup bränvin, men gubben hade för vana att låta fem, sex dylika dagar gå förbi, utan att begära sin ration, för att sedan kunna tömma alla fem eller sex glasen på en gång. På ett trästycke satte han ett märke för hvarje innestående sup, och när det slutligen inträffade någon ovanligt stor fästdag, infann han sig, för att på en gång utkräfva sin fordran. Derefter hällde han bränvinet i en tallrick, söndersmulade sin brödration, blandade den i nektarn och öste så frukosten i sig med sin träsked. Efter denna kungliga måltid stoppade han sin pipa med tobak, som han kallade egen produkt och utan tvifvel äfven var det, kröp ihop som en orm i fönsterkarmen . . vaktrummet var obekant med den lyx, som man kallar stolar . . och sjöng: Flickor små på ängen gingo, Bundo sköna kransar. . . Men allteftersom bränvinsängorna stego åt hufvudet, fingo orden de löjligaste omkastningar, såsom: — flickor stå på kransar, dansa ängar, sängar, stanga, flänga 0. s. v., till dess hans ögon slöto sig och han somnade. (Forts.)