Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1856, sida 2

Efter en half timmas förlopp gick jag åter till fönstret och fick se en af vårt husfolk komma körande med en madrass, en dyna och en kappa till mig hemifrån. Han inlät sig i samtal med polisbetjenten, sannolikt för att höra, om han kunde få tala med mig. Denne vår tjenare var en gråhårig gubbe; jag hade redan som gosse stått fadder åt tre af hans barn. Hans begäran blef under grofva oqvädinsord afslagen af poliskarlen. Vår kusk stod bredvid honom, och då jag från fönstret nickade till dem, blef polisbetjenten ursinnigt arg och befallde dem packa sig bort. Gubben böjde sig snyftande till jorden för mig, kusken aftog mössan, torkade sina ögon, piskade på hästarne, vagnen rullade bort, och tårarne strömmade nedför mina kinder. Det var första och sista gången jag fällde tårar under hela mitt långa fängelselif. Då det blifvit dag, fylldes kontoret småningom med menniskor. Först kom skrifvaren, som ännu icke sofvit af sig ruset från föregående aftonen. Detta rödhåriga subjekt var en bild af den personifierade djuriskheten. Hans tegelröda rock glänste af smörja och smutsoch var ögonskenligen icke sydd till honom. Efter honom kom en annan person i underofficersuniform, som vände sig om till mig och frågade: — De var väl på theatern de knepo er? — Jag blef häktad i mitt hem. — Af Feoder Ivanitsch sjelf? — Hvem är Feoder Tvanitsch? — Öfrverste Miller, till er tjenst. — Ja, det var han. — Åh, då förstår jag alltsammans! Han gjorde ett tecken till den rödhårige, som emellertid alldeles icke tycktes intressera sig för saken. Samtalet upp