Fn rysk slyktings memoirer eller Statsfängelset och Siberien. Af Alexander Hertzen. (Forts. fr. föreg. N:r.) På hemvägen passerade jag förbi polisgeneralens palats och kom då på den tanke att helt öppenhjertigt bedja honom om tillåtelse att besöka N. Jag hade ännu aldrig stått ansigte emot ansigte med någon af polismagtens verktyg. Jag måste vänta länge; slutligen inträdde han. Min begäran förvånade honom. — Hvilken orsak kan ni ha till en sådan önskan? frågade han. — Fången är min slägting. — Slägting? upprepade han och såg mig stinnt i ögonen. Jag svarade intet, men stirrade på Hans Excellens lika stinnt som han på mig. — Det gör mig mycket ondt, sade han ändttigen, — men det låter sig icke göra. Er slägting är au secret. Ovissheten och overksamheten voro nära att qväfva mig. Nästan alla mina bekanta voro frånvarande; det var mig icke möjligt att få den minsta underrättelse. Mig sjelf tycktes polisen hafva glömt eller förbisett. Men medan hela horisonten var betäckt af tunga moln, och fängelsets och landsflyktens långa natt