Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1856, sida 1

ekulle den käre bortgångne fadren så kunnat bedraga den ene af dem? De genomsökte asken ånyo. Nej, det fanns ingenting annat. Slutligen togo de med förakt de gamla handskarne för att kasta dem bort. De varseblefvo då att det med guldsilke var stickadt en inskrift vid hvardera handskens krage. På den ene stod med tämligen tydliga bokstäfver Pät, och på den andre Ordning. Några ögonblick sutto de tysta och undrade öfver dessa inskrifters mening. Slutligen sade brodren: — Nej, syster! Du skall icke blifva lottlös. Kasta dessa gamla handskar på elden. Jag delar med dig mina tio diamanter. Fem åt dig och fem åt mig. Jag tror vi få icke så litet ändå. Systern svarade: — Tack broder; men du skall behålla hvad du fått. Jag behåller hvad jag fått. Ditt arf är rikt; mitt arf är fattigt. Men vår käre fader har lemnat dem. Jag kommer ihåg att han sade: jag har fått den ene genom den andre. Jag vill af kärlek till hans dyra minne ständigt hafva dessa handskar på mig. Gud välsigne dig. Vi skiljas nu. Om fem år mötas vi här åter. Farväl! Brodren ilade glad och sjungande till närmaste stad. Han hade dock midt i glädjen så mycken besinning att han upptog blott tvenne af diamanterna för att sälja dem hos en guldsmed. Mannen, åt hvilken han utbjöd dem, betraktade honom med skarpa och forskande blickar och frågade hvar han fått dessa dyrbara äkta stenar. Ynglingen svarade ärligt att det var ett arf efter hans nyligen aflidne fader. Guldsmeden frågade om han visste huru myeket de voro värde. På det nekande svaret, tog mannen upp tvenne gula sedlar hvardera å 100 rdr bko och sade: — Jag vill icke bedraga dig. Se här har du en