Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1856, sida 1

äa äfven om fred nu skulle komma till stånd mellan Ryssland och dess fiender, och kanske ännu mera då, och kan ej annat än taga hvarje fosterlandsväns lifliga uppmärksamhet i anspräk. Sverge utgifver till sitt försvarsväsen en större summa i förhållande till statsbudgeten än något annat land i Europa. Regeringen har under långliga tider sträfvat att öka dessa summor, och har med högst få undantag fått sina önskningar uppfyllda, oaktadt de protester, som blifvit afgifna från de skattdragandes sida och af dem, som ansett landets stigande förkofran i sedligt och industrielt afseende vara ett syfte, som ej finge ställas tillbaka eller uppoffras för militäranslagen. Den vigtigaste och sorgligaste anmärkningen vid alla dessa förnyade anspråk på ökade bidrag till försvarsverket, har varit den, att det system, hvarefter dessa bidrag användes, bringat oss derhän, att vi i farans stund — saknade försvar. För en nation, som äger någon känsla för sin sjelfständighet, är denna tanke bittrare och smärtsammare än hvarje annan. I ett land med så små tillgångar, som Sverge hittills haft, hade det varit af nöden, att tillgångarne användts med sparsamhet, klok beräkning och med strängt afseende på ändamålsenlighet, hvarförutan äfven de största tillgångar blifva bortkastade utan frukt, men med hvilka äfven små tillgångar kunna bära mycken frukt. j Huru skall fäderneslandet i farans stund säki rast försvaras? är en fråga, som mer än en gång måste framställa sig för hvarje Svensk man, och på hvilken äfven den i krigsväsendet oinvigde söker ett svar, derest han ej liknöjdt eller fatalistiskt hänskjuter hela detta ämne till en högre vishet. Vi hafva vår indelta arme och våra värfvade trupper, svarar man, tillsammans uppgående till öfver 30,000 man. Här möter dock en vigtig invänning. Denna armee, liten i och för sig, är utbredd öfver hela vårt vidsträckta land. Om en fiendtlig arme af endast 50,000 man landsattes på någon del af vår kust, skulle vi der ej hafva annat än en högst obetydlig styrka att möta honom med. : Finnes det, under sådana förhållanden, någon annan utväg än att taga sin tillflykt till ett folkuppbåd? Det Svenska folket är af naturen krigisk och tvekar ej att gå man ur huse, för att försvara hem och fosterjord, men när un dessa skaror strömma tillsammans, för att motstå en angripande fiende, så hafva de intet befäl, inga ordnade leder och på många orter föga skjutfärdighet, samt framför allt inga vapen. Dessa båda förutsättningar leda ovillkorligen, så vidt man med endast sundt förstånd kan fatta, till den slutföljden, att enda villkoret för ett verkligt landtförsvar för Sverge ligger ien organiserad folkbeväpning. Man vet ock att åtskilliga planer blifvit i detta afseende framlagda, deribland en gått ut derpå, att den indelta armöen skulle utgöra den stamtrupp, omkring hvilken en landtstorm skulle sluta sig, så tillvida nemligen att hvarje Svensk man, under den kraftigare delen af sin ålder, vore inrollerad i armen, så att han, i behofvets stund, genast kände sin plats, visste hvar han skulle hemta sitt vapen och finna sin fana m. m. Några vidare militäriska öfningar skulle han under fredstid ej vara underkastad, men ungdomen borde uppmuntras att, såsom i Tyrolen, bilda frivilliga skjutgillen, i hvilka den skulle öfva sig i denna för kriget oundgängliga färdighet. Kanske kunde äfven ! någon kort tids exercis för det yngre manskapet vara af nöden, men man har anmärkt, att ett krig ej kommer så hastigt uppå, att icke de i detta afseende nödiga öfningar skulle med lätthet hinna utföras, särdeles med ett folk, som det svenska, som härför lärer äga en ovanlig både håg och fallenhet. Besynnerligt nog synes denna tanke på en — —