Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1856, sida 1

Fransmännen äro det första folk i verlden, när det gäller att eröfra ett land, men det sista, när det är fråga om att kolonisera det. — Och hvad svarade herr Sureouf? frågade Aurore. — Herr Surcouf skrattade och låtsade vara af helt annan åsigt än vår bror. — Det tror jag nog, anmärkte Aurore, — Surcouf är, så att säga, dubbel Fransman, ty han är Bretagnare. — Men för att återkomma till herr Vandrusen, fortfor Augusta, har han sagt, att han för närvarande ej vill använda mycket arbete på odling af sådane vexter, som gifva sen afkastning, såsom indigoplantan och kamferträdet; han vill söka afhjelpa de behof, som för ögonblicket trycka vårt nybygge. — Det är en plan, som jag gillar, anmärkte Aurore. — Till nästa Juli ha vi också att vänta ett stort fält med cocolasier i full blomning; det är ett slags karaibisk kål, som herr dEstaing först införde i Indien. Våra nybyggare tycka mycket om att äta den. — Vi skola då säga till Aglae, att hon ofta tillagar den åt dem, sade Aurore. — I Kalima nyttjade vi den ofta, fortfor den unga flickan, — men . — Ack, tala icke om Kalima, kära Augusta, afbröt henne Aurore. — Förlåt mig, min mor; sade Augusta, omfamnade grefvinnan; — vi måste äfven odla dolickosbönån, sesam och ram-till, alltsammans läckerheter för de fattige Hinduerna. — Ram-till? Det namnet har jag icke hört förr. — Min syster, anmärkte Maria, — har. hufvudet fullproppadt med indiska namn.