Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1856, sida 1

— Ja. Augusta är så skicklig, inföll Maria, — att vär bror tillochmed ibland rädfrägade henne. De tre damerna satte sig i en berceau, der de plägade tillbringa större delen af dagen, och som af Augusta fått namnet Evas paviljong. Täta och högvexta häckar af peruansk sköldört med röda blommor sammanflätade sig från trenne sidor till ett för solstrålarne ogenomträngligt hvalf, under hvilket en sval skugga ständigt vinkade de trenne eremiterna. Framför paviljongen brusade en källa, som i små glittrande kaskader kastade sig från en klippa ned i en stor bassin, beströdd med näckrosor och kantad med kärrliljor. Från denna bassin rann vattnet såsom en liten sorlande bäck genom trädgården och fortsatte sitt lopp mellan grupper af palmer och javanesiska ekar. ye — Du gillar således Vandrusens förslag, min lilla Augusta? frågade Aurore, under det hon fortsatte sitt handarbete. — Ja, min mor, likasom jag tycker om, att kärret utdikas och förvandlas till åker. Vi behöfva framför allt ymniga risskördar. Ris är Indiens . förnämsta spanmål: utan ris, intet bröd .. men vi få derför ej försumma det öfriga. — Det förstås. — Det är herr Vandrusens förtjenst, både att kärret blifvit uttorkadt, och att den ifrågavarande upptäcktsresan till östra delen af ön företages, fortfor Augusta, stolt öfver Aurores bifall; — det är endast Holländare, som få sådane goda ider. De andra folken förstå sig icke på att kolonisera. ö — Du glömmer, att din mor är Fransyska, afbröt henne Maria. — Fortfar, Augusta, sade Aurore leende. — Detgqyvar alitid min brors åsigt, fortfor Augusta; — han sade alltid till hr Surcouf: