Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 februari 1856, sida 1

Europa, finner man dermotstycket till dess politik i söder. Der var skandinaviska halfön af Ryssland eftertraktad, för att på den vägen åtkomma besittningen af Öresund, denna andra nyckel till mitt hus. Ar Sundet ryskt, blir Östersjön en rysk insjö, kusterna af Norge och Sverige åt Ishafvet betäckta med ryska etablissementer, och östersjöflottan utflyttad till Nordsjön för att derifrån hota Englands och Frankrikes kuster. Man begrep 1855 denna våda; men hvarföre har man icke tidigare insett henne? Se der en oförklarlig sak; och likväl talade både facta och acta ett öfverljudt språk, och mer än en gång hade Sverge beklagat sig hos dem, hvilka allena kunde komma det till bistånd; men man hade icke lyssnat deråt. Och dock var denna klagan icke chimerisk: tvertom var hon fullkomligt rättmätig, och detta föranleder oss att, så kort som möjligt, återsamla dragen af ryska politikens gång i fråga om Sverige, alltsedan Peter den Stores tid. Ryssland var ännu vid början af adertonde seklet föga betydande. Peter den I drog fram det ur dunklet genom sina resor i Europa. Han eröfrade Liffland och Ingermanland 1721, i följd af Carl XII:s oförvägenhet, och anlade St. Petersburg innerst i Finska viken. Från 1740-talet var Ryssland stadigt fästadt vid denna vik, genom besittningen af Sverges qvarlåtenskap, och befallde i Riga, i Reval, i Wiborg samt vann en del af det svenska Lappland. Under de första åren af nittonde seklet tog Ryssland ännu ett steg: Sverge måste öfverlåta Finland (1809). Från denna stund låg svenska riket sjelf i radien af Rysslands inkräktningar. Hvem öppnade denna nya bana för Petersburger-kabinettets lystnad? Kejsar Napoleon I. En illusion grep denne monarks själ, den att kunna göra sig en pålitlig vän i kejsar Alexander I; de drömde gemensamt om delningen af herraväldet öfver kontinenten, ett vestra kejsardöme och ett östra. På denna marknad offrade Frankrike sin gamle allierade i norden, Sverge. Napoleon spelade i denna sak rollen af bedragen. Sverge den af offer ). Ar 1814 erhöll Sverge icke dessmindre åtminstone en afräkning för sina förluster år 1809, och hölls skadeslöst genom förvärfvandet af konungariket Norge. Vid Carl XIII:s död uppsteg ett nytt regerande hus på svenska thronen. Bernadotte, kronprins sedan 1810, blef konung 1818, under namnet Carl Johan. Bland de klagomål den Heliga Alliansen, hvilken vid denna period som bäst florerade, anförde emot denne suverän, var äfven det, att han utan hennes medgifvande hade erkänt den revolutionära regeringen i Neapel och den konstitution, som Ferdinand I beviljat Neapolitanarne. Ett annat klagomål var, att han sålt några gamla skepp, som multnade i Sverges hamnar, till de revolterande kolonierna i Sydamerika, hvilket, sade man, var att förse upproret med vapen. Carl Johan svarade på denna sistnämnda förebråelse, att för Sverge var ) Det kunde vara tid på att slippa höra denna ensaldiga lexa vidare upprepas. Ar det rimligt att jemföra Napoleons uppmaning eller medgifvande till Ryssland, att intaga Finland af en fiende, som han förgätves gjort allt att bliaka och vinna, med Alexanders handling, att bemäktiga sig icke blott Finland, som för dess läge? var honom nödvändigt, af sin vän och trogne bundsförvandt, att ej tala om slägtskapen, utan ock Åland, hvars öar väl ej kunde anses nödiga för Petersburgs trygghet. När dertill lägges det lömska och förrädiska sätt, hvarpå i dådet utfördes, så begripa vi sannerligen ej huru någon person med en gnista begrepp om rätt och heder, kan jemföra Napoleons och Alexanders ätgörande i denna sak, än mindre urskulda den sednares beteende med den förres. Må det derföre engång blifva slut? med detta fåvitska tal! Red. af H. T. XENON RR dal lilnanda ovant af An harttenanda vactanfläögt I on