Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 februari 1856, sida 1

rivalers hufvuden med samma likformighet, som mekanismen i tvenne engelska kronometrar. Efter aftonmältiden var Paul den förste, som bröt laget, under den förevändning att han var sömnig, och begaf sig till sin lilla kammare. Sedan han slagit igen dörren till densamma, öppnade han fönstret, hoppade ut genom detta och smög med omärkliga sjät in i småskogen, i grannskapet af den lilla trädgården. En fjerdedels timma derefter gjorde Raymond alldeles detsamma, och det tillhåll, han valde, var knappt på tio stegs afstånd från den andre spionens. Snart herrskade kring nybygget den nattliga tystnad, som i städerna såväl som i ödemarken, tillkännagifver, att naturen och menniskorna slumra. I de tre fruntimmernas rum brann ännu ljus; man såg då och då skuggor skymta förbi på den nedfällda gardinen, och begge spionerna tyckte sig märka en regelmässig rörelse hos dessa skuggfigurer; rummets innevånare syntes snarare bereda sig till en nattlig utflykt än till sömnens vederqvickelse. Nattens och skogens mörker betäckte nejden. Ljusskenet försvann. Lätta hviskningar, som likasom tycktes förråda en viss försigtighet, nådde Pauls och Raymonds öron. Dörrarne, dessa eviga förrädare af nattliga möten, öppnades och stängdes af försigtiga händer och ingäfvo nu, såsom alltid, föreställningen om otillåtliga afsigter. I det kolsvarta mörker, som betäckte föremålen, kunde de båda spejarne endast urskilja en hvit gestalt, men de trodde sig äfven märka något mörkare föremål, som rörde sig bredvid densamma. Snart hörde de äfven otydliga ljud af ett hviskande sam