inse, är ett ryskt Bomarsund invid Stockholms portar omöjligt. Ned ett dylikt citadell skulle fördraget i Stockholm endast vara ett gyckel. St. Germain en Laye, 24 Jan. 1856. Baron de Grovestins. Det lider intet tvifvel, att ju denna uppsats blifvit inspirerad från Sverige och från samma håll, hvarifrån man sedermera lätit införa artikeln i Post-Tidn:n. Det är egentligen härigenom saken får en större betydelse, då den visar, att en verklig brytning med Ryssland förestår, och detta till trots af de pågående fredsunderhandlingarnel, af hvilka man således ej synes vänta något fredligt regultat, emedan i så fall utmaningen skulle varit oklok. Det egentligen nya, som här förekommer, är underrättelsen att Carl Johan år 1830, efter Juli-revolutionen i Frankrike, förgäfves sökte närma sig Frankrike och England, för att undandraga sig Rysslands öfvermodiga anspråk. Förf:n förebrär dessa båda makter, att de ej lyssnade härtill och kallar detta en robotlig blindhet. Men hvilken rätt hade Carl Johan i detta fall, att blifva hörd? Hvilket förtroende kunde väl en man vinna, som tillförene så som han gått Rysslands ärender? — För öfrigt känner man, att Ludvig Philip handlade alldeles på samma sätt som den nyvalde svenske thronföljaren, d. v. s. att han förrådde sitt eget upphof, revolutionen, och sökte genast hos Ryssland ett stöd för sin dynasti. Detta blef ock anledningen till Polens fall, och att Carl Johan, hvad på honom ankom, i detta hänseende icke gaf Ryssland någon anledning till missnöje, derom vittnade hans beteende mot de landsflygtige polackar, som sökte en fristad i Sverge. Att Sverges beroende af Ryssland efter Polens kufvande blef större än förut, faller af sig sjelf. Men när nu Sverges regering förebrår Vestmakterna deras obotliga blindhet att ej hafva lyssnat till Carl Johans insinuationer, hvad skall man då säga om samma regerings handlingssätt, att när en stund kom, då Ryssland blef ansatt af på engång England, Frankrike och Turkiet, förklara sig neutral, enär den orientaliska frågan icke angick Sverge, i st. f. att med ifver begagna den ypperliga konjunkturen, för att afskudda sig det ryska oket? När man nu i bjerta färger målar det tryckande välde Ryssland utöfvat på Sverges folk och regering, bryter man då icke med detsamma stafven öfver sin egen politik? Erinre man sig ock huru man sjelf rosat denna samma neutralitetspolitik, såsom ett drag af den största vishet, och huru man låtit sina organer, efter förmåga, hudflänga hvar och en som vågat tänka annorlunda, som vågat yttra den mening, att ett mera gynnsamt tillfälle för Sverge att återvinna ett förloradt politiskt anseende och inflytande icke funnits och icke på längliga tider torde återkomma, derest man nu läte det gå sig ur händerna ). Erinre man sig tillika huru man ondgjorts öfver alla nationella yttringar af sympathier för Vestmakternas sak, en ovilja som t. ex. vid ett tillfälle yttrade sig deri att ett regementes musikanter icke kunde erhälla tillstånd, att mot betalning spela på en fest till firande af Sebastopols fall. Huru låta de väl förena sig med ett sådant handlingssätt dessa stora ord, som nu ljuda om alla oförrätter Sverge lidit af Ryssland? — Bättre hade då varit att öppet säga: Ställningen är icke längre hållbar. Vår förra politik, frukten af en ögonblicklig svaghet, måste förändras. Ryssland måste inställa sina anfallsplaner på Europa och i denna kamp kan Sverge ej undandraga sig att deltaga. — Att deremot nu uppleta alla gamla förolämpningar, alla anledningar å Rysslands sida till fiendskap — det är blott, såsom sagdt tr att läorea gina eona misstar inför verldens