Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1856, sida 1

— ———— — — len ryske kolossen på hufvudet. Ingen tvekade om n lycklig utgång af ett så brådstörtadt steg, och innu mindre frågade man, huruvida vi voro rustade ör ett fälttåg. Vid framställda inkast härom fick man såsom skäl det korta och afgörande: å jol Längre fram i samma uppsats heter det: Det är bekant, med hvilken samdrägt en mängd tidningar af en viss färg höjde sina röster emot neutraliteten och för kriget. Nu såsom alltid föregåfvo de sig föra landets talan, ehuru alla, som hade någonting att afsätta eller omsätta, gladdes åt nya öppnade handelsvägar, åt en säker försäljning och höga vinster, samt derföre med fröjd inhöstade frukterna af neutraliteten I spetsen för oväsendet framryckte Aftonbladet, ätföldt i queuen? af själsförvandter inom landsorterna. En ärlig, men ej särdeles tankediger fantast i Göteborg, en välmenande, men tråkig kriafabrikant i Linköping, store författare uti små städer här och der inom bygden, alla förenade sig uti ett enda samljud om strid och örlig, höllo föreläsningar för dem, som makten hade, och nästan skrefvo sälttågets historia, med upptagande af alla segrar, byten, eröfrade städer och sprängda fästningar, redan innan krigsförklaringen utgått. Vi fordra af Sv. Tidn:s rättskänsla, att den upptager vår förklaring, att dessa yttranden äro från början till slut idel — osanning. Då vi förklara något sådant anse vi oss ock skyldige att bevisa vårt påstående, och denna bevisning faller sig lyckligtvis mycket lätt. Långt ifrån att den svenska oppositionspressen — och dit höra nära nog alla landets tidningar, som icke äro uppsatta eller besoldade i motsatt syfte — ogillade den svensknorska regeringens neutralitetsförklaring, möttes densamma med allmänt bifall. Situationen var ännu så ny, såsom Östg.-Corr. träffande uttryckt sig. Man hade från den väl underrättade engelska tidningen Times hört den farhågan uttalas, att Sverges konung lutade öfver åt Ryssland, och ehuru ingen ville tro på en sådan misstanke, emedan man då ännu ej kände till det bedröfliga familjefördraget, väcktes dock häraf, äfvensom af de besynnerliga åtgärderna på Marstrand, en hemlig oro i alla sinnen. När derföre neutralitetsförklaringen utkom, och man då ännu icke kände hvad som genom den danska Riksrättsaktionen blifvit yppadt, att denna förklaring var i hemlighet rigtad mot vestmakterna, så väckte den en allmän känsla af belåtenhet. Snart började man dock fatta — det var hr Crusenstolpe, då ännu icke köpt, som först utvecklade denna tanke — att Sverge och Norge alltför väl kunnat, i likhet med Holland, Belgien och flera andra stater, iakttaga neutralitet, utan att binda sig genom någon neutralitetsförklaring. Det var dock nästan endast Handels-Tidningen, som dref detta påstående, kämpande derför bland annat mot Östg.-Corresp., som med all ifver försvarade samma förklaring. Vi erinra oss ej om A.B. deltog i denna strid, minnas blott att tidningen ännu på sommaren 1854 förklarade kriget mellan vestmakterna och Ryssland för ett krig, som ej angick Sverge. Den första yttring af en mera krigisk ton, som röjdes inom den svenska pressen, var en insänd uppsats i Hand.-Tidn., till gendrifvande af nyssanförda yttrande af A.B., hvarpå följde en längre uppssats af H.-T:s Red., som gick ut derpå att visa, det något mera gynnsamt ögonblick, någon mer lysande politisk konjunktur för Sverge, att återvinna ett politiskt anseende och inflytande, icke på långliga tider funnits, och ej heller snart torde återvända, derest den nu ej begagnades Men — tillade vi alltid — huru kunna vi tänka derpå, nu sedan vi bunsdit oss genom ett neutralitetsfördrag, och med en styrelse, som ej förmår framkalla den nationella hänförelse, genom hvilken allena vi kunna I blifva i stånd att utföra ett sådant storartadt värf. Denna svaga krigiska yttring vann dock, något hvarpå vi ock förklarat oss beredde, icke mera anklang, än att Aftonbladet med ett visst gäckeri afspisade dessa s. k. krigsrop, under det den öfriga pressen antingen teg eller vara afgjordt neutral.