Slutligen ett ord i allmänhet till Svenska Tid:n och dess insändare. Det har blifvit zagdt, att oppositionspressen i Sverge kastale sig med hetshunger eller varghunger — vi minnas ej rätta ordet — öfver de uppysningar Bergman-Schinkels Minnen lemnaje rörande Carl Johans 1812 års politik. Må rara att så skett — må vara att man lät sig mera hänföra af dessa märkliga upptäckter än billigt var; men det är att märka, att sedan fördraget af d. 21 November, hvilket on heleller halfofficiell förf:e i Posttidningen träffande kallat: ven frontförändring, en vändning från öster till vester, blef ingänget och kungjordt, och nationen dermed invaggad i förestallningen att regeringen n ligt brutit med det ryska systemet, så har allt tal om 1812 års politik och familjfördraget i Åbo nästan med ens tystnat. att respektera denna tystnad, i st. f. att låta glömskan falla öfver denna politik, som nära nog borttager Carl Johan ur raden af svenska konungar, hafva Svenska Tidnes insändare, med ett gränslöst oförstånd, upprepat nya anklagelser emot dem, som på grund af de Schinkelska Minnena uttryckt tankar, hvilkas brännande sanning aldrig skall kunna utplånas. Ju längre dessa anklagelser lemnats obesvarade, desto mera hafva de värde ins:ne höjt tonen, hvilken slutligen öfvergått till segersånger, som blott hafva det felet att vara något för tidiga. Vår afsigt är derföre, att vänligen uppmana desse herrar, att i tid hålla inne med sitt oförståndiga tal. Må de, om de kunna, med stöd af ineller utländska förf:es skrifter, söka ställa Carl Johans handlingssätt i en så förmildrande dager som möjligt; vi skola med nöje lyssna dertill, ty vi se gerna, att en personlighet, som dock ägde många stora egenskaper, måtte kunna frigöras åtminstone från de mest graverande beskyllningarne; må de hålla sig på denna rent defensiva grund — men må de akta sig, att gå anfallsvis till väga! Ännu äro de Schinkelska Minnena ej uttömda; ännu lemna de rikligt stoft till ytterligare utläggningar, och om den åttonde delen, som skulle afhandla bland annat 1815 års riksdag, än kommer att försigtigtvis inhiberas, så finnas dock andra upplysande källor ifrån denna tid. Den svenska nationen är lätt blidkad och försonad, äfven då den sett sina ömtåligaste känslor sårade, när man n. b. vädjar till dess mildare sinnelag, men fortfar man att utmana oss — om ursäkt att vi häri våga identifiera oss med sv. nationen, men vi känna att vi dertill äga rätt — med falska beskyllningar eller gäckerier, så kan försonligheten lätt lemna rum för andra känslor. Månne det derför icke vore klokast af hrr ins:e i Svenska Tidningen, att taga, såsom man säger, skeden i vackra handen? Vi bara fråga. I st. f.