Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1856, sida 1

— — a — 2 2D — Sådan var ställningen, och den utgjorde, säga hvad man vill, ett stöd för regeringens neutralitetspolitik, hvilket en regeringens försvarare, som vore mindre tafatt än Svenska Tidn:s ins., just kunde anföra såsom ett ganska vigtigt försvarsargument för samma politik. Att hela talet om huru tidningarne skrefvo fälttågets historia, med upptagande af alla segrar, byten, eröfrade städer och sprängda fästningar, m. m. är helt ohh hållet en dikt, som skulle vara löjlig, om den ej vittnade om ett antingen gränslöst lättsinne eller bristande sanningskärlek — faller af sig sjelf.. Samma ins:e fortfar: Lyckligtvis handlade makten inom landet mera klokt, än ropet påbjöd. Sverge förklarade sig, tills vidare, neutralt i den stora striden. Men till en aktningsbjudande neutralitet erfordras, att, färdig till slag, afböja andras möjliga vapen-tvång. En sådan ställning kräfver rustningar, och dessa anslag. De, som yrkat på krig och angrepp, voro icke lika benägna att gifva medel, att rusta till försvar; under åtskilliga förevänningar förklarade man, att dermed kunde hafva anstånd. Man ville, såsom vanligen, låta yxan gå, men ej hålla i skaftet. Hade krigets större behot inträdt, hvilken ton hade man då uppstämt? Äfven detta är osanning. De af regeringen begärda anslagen beviljades utaf Rikets Ständer utan alla invändningar, så när som på det sista kreditivet, dervid oppositionen önskade det villkoret fästadt, att medlen skulle användas till materielens förbättring, h. e. just till rustningar, sedan man sett nära en million använd i fåvitsko på truppsamlingarne fram och åter till Gottland, på skruffartyget Carl Johans narraktiga paradresor, m. m. Det upprepades icke en utan tio gånger, att man ej satte sig emot medlens beviljande, utan endast önskade detta förbehåll. Underligt nog var dock regeringen så emot just detta villkor, att det besynnerliga medlet tillgreps, att H. M. Konungen sjelf trädde emellan med sitt personliga inflytande och hade det famösa samtalet med den beskedlige vice talmannen Bring, hvilket denne så uppfattade, som vore det meningen att rusta oss mot Ryssland, hvilket knappast hade transpirerat, förrän de 24 millionerna beviljades utan alla förbehåll. Så hänger det ihop med vår ins:es påstående att de som yrkade på krig ej voro benägna att gifva medel att rusta till försvar. Det kunde vara mycket att tillägga rörande den öfriga delen af samma ins:es utgjutelser, hvilka alla äro af samma halt som hvad vi här anfört; men det ligger verkligen någon motbjudande uti att ingå i en allvarsam diskussion med en förf:e, som har till den grad litet reda på hvad han säger, som denne ins:e. Det förargligaste är, att man väl kan vänta, att om en 14 dagar åter få upptaga samma odödliga bockar till slagtning. Emellertid förundrar det oss, att Sv. Tid:n, som dock har förmåga af en argumentation stödd på sanna förutsättningar, kan tillåta en pratsjuk insändare, att komma fram med dylika lögnhistorier, hvilka ju äro så obeskrifligt lätt vederlagda. Hvad angår förfens karakteristik af red. af II. T., hvilken kallas: en ärlig men ej särdeles tankediger fantast, så hafva vi deremot ingen annan anmärkning, än att karakteristiken är föga träffande. Ordet fantast utmärker väl en person, som drifver fantastiska, d. ä. outförbara, orimliga satser. Detta inträffar ej på red:n af Hand. Tid:n, som har en öfvervägande praktisk rigtning och i allmänhet ser sakerna snarare för prosaiskt och nyktert än tvertom. Eller må, Sv. Tid:ns ins:e, om han jäfvar detta, vara god och uppleta ett enda förslag eller yttrande i Hand. Tidn., utaf dess närvarande red:n, som har den minsta anstrykning af fantasteri. Till dess detta skett, taga vi oss friheten förklara äfven detta ins:ns yttrande lika origtigt, som obefogadt.