Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1856, sida 1

— —————— —— röfvare. Den 5, till hvilken vi nu segla, skall bli de brottsliges eller de skymfades graf. Ingen svarade, men alle man skyndade till vapen. Surcouf ställde sig sjelf vid rodret. Himlen var öfverdragen af svarta moln, det vill säga gynnsammare för expeditionen än för landstigningen. Vid midnattstiden tog Sureouf Alban Revest vid handen och gick med honom för-ut. — Hålla vi riktig kurs, eller hvad tänker du? frågade han. Alban försökte att genom mörkret upptäcka landstigningspunkten, i det han med ögat, så godt sig göra lät, mätte och jemförde höjden och läget af bergtopparne, hvilkas ytterlinier svagt aftecknade sig mot de ljusare delarne at himlahvalfvet. När nan efter noggrann undersökning öfvertygat sig om riktiga förhållandet, pekade han mot en punkt at kusten och sade: — Det är der, vi måste landstiga. — Är banditernas tillhåll på betydligt afstånd från stranden? frågade Surcouf. — På en fjerdedels mils, svarade Alban. — Ligger det på en slätt eller på en höjd? — På en kulle, ungefär så hög, som den vid gamla Bausset. — Du är mig en löjlig ture, sade Surcouf; — tror du, att hela verlden känner din födelseby? — Ursäkta, kapten! Vill ni då hellre, att jag kall tala om trakter, som jäg icke känner? Gamla Baussct är för öfrigt en ganska ryktbar ort. General Bonaparte låg der i garnison, när han var löjtnant. — Tyst nu med Bausset! sade Sureouf; — finge han hälla på, skulle han tala derom till i morgon. — Har ni något vidare att befalla, kapten?