Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1856, sida 2

—— —— — —— ff———— — tjena att få huden full med stryk. Det tyckes omöjligt att Bland detta pack finna en hederlig karl ... öfversätt detta svar! Matrosen skilfde i alla lemmar . . Han aktade sig väl för att återgifva ord, som ögonblickligt skulle bringat förderf öfver hans eget och hans följeslagares hufvuden. Han fann i stället för godt att såsom lösen erbjuda, utom den förut fastställda summan, de båda unga slafvinnor, som befunno sig ombord å Breton. En af Malajerna sprang, hänryckt af glädje, fram till tolken och omfamnade honom. Raymond, som oriktigt uppfattat denna rörelse och trodde det vara ett angrepp på sin följeslagares person, störtade mot Malajen, ryckte honom från tolkens hals och kastade honom handlöst mot en klippa. — Det är ett vänskapsbevis! skrek matrosen; — denne Malaj är den unga slafvinnanns fader. Grefven ursäktade sig på teckenspråket, och matrosen skyndade att ytterligare rättfärdiga honom. Det var också på yttersta tiden, ty de öfriga Malajerna svängde redan sina kricker i handen. Malajerna aflägsnade sig nu ett litet stycke och höllo en ny rådplägning, som slutade dermed, att man föreslog Raymond att bringa de båda Timorflickorna till klippan, då de ville utlemna sin fånge utan förhöjning af lösesumman. Detta var ett antagligt vilkor; matrosen och Malajen, som omfamnat honom, satte sig i slupen och rodde till Breton, för att hemta fångarne. Raymond stannade qvar, men bevärdigade ej Malajerna med sitt sällskap; han ritade med sin käpp i sanden en bokstaf — den första bokstafven i alfabetet — men utplånade den hastigt åter. Det var ett visst namn, som föresväfvat honom . . men han förebrådde sig detta minne såsom ett brott.