Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1856, sida 2

hans klagomål deröfver, att staten nu, för att erhålla arbetare vid jernvägarne, måste öfverbjuda enskilte, de enskilte i sin ordning staten, o. s. v., hvarigenom dagspenningarne för kroppsarbetare komma att oskäligt höjas. Vare det nog att i sistnämnde afseende fästa förf:ns uppmärksamhet derå, att en stegring i arbetslönerna varit högt af behofvet påkallad och att den visserligen icke ännu gått för långt. utan fastmer behöfver ytterligare fortgå. Kapitlet om dem som vilja men icke få arbeta, begynner med ett motto af Turgot, som vi isynnerhet anse märvärdigt derför, att den sats, som här framställes, har på sednare tider, sedan personer velat göra densamma gällande i verkligheten, blifvit fördömd såsom den mest revolutionära, eller, såsom man behagat kalla den: kommunistiska, m. a. o. upphäfvande all eganderätt m. m. Den konungske ministerns ord lydde sålunda: Gud har, i det han gaf menniskan behof och gjorde det för henne nödvändigt, att äga tillgång till arbete, gjort rättigheten att arbeta till hvarje menniskas egendom, och denna egendom är den första, den heligaste och den af all häfd mest oberoende af alla.? Man måste, tillägger Agardh, beklaga mensklighetens öde, för hvilket årtusenden måst förgå, för att få erkänd den naturligaste af alla rättigheter, den att få arbeta när och hvarest hvar och en behagar, samt i allt hvad han har skicklighet till, för att dermed kunna försörja och förkofra sig. Dessa ord borde med domsbasun ropas i deras öron, som ännu äro nog kortsynte och nog sjelfviske, att yrka det föreskrifter, hvilkas öfverträdande stämplas såsom brott, skola bestämma när, hvar och på hvad sätt en menniska skall äga rätt att med sitt arbete försörja sig. Med glädje må man se att detta våld, denna kränkande orättvisa nu är oändligt mycket mindre än förr, men denna tröst må dock ej afhålla oss från, att med all öfvertygelsens kraft strida för att den sista, minsta lemningen af samma våld må utrotas. En sådan lemning — och denna visserligen icke betydelselös utan tvertom — är qvinnokönets uteslutande från, om ej allt, såsom förf.n säger, dock mycket sjelfständigt arbete. Vi hafva redan återgifvit förf:ns ord i detta afseende, men vi upprepa ännu en gång dess hufvudtanke: qvinnan måste blifva myndig vid en viss gifven ålder, likaväl som mannen. Eller finnes det väl något orimligare än hvad vår nuvarande lagstiftning bibehåller, att en qvinna, derest hon vid denna tid blir enka, kan blifva myndig vid 16 års ålder, med deremot fortfar att vara omyndig i all sin dar, derest hon lefvat ogift. Svaret att hon kan blifva myndig, genom att derom i underdånighet anhålla hos Kongl. Maj:t, blir nästan ännu mera stötande, när man känner, att en sådan anhållan skall vara åtföljd af slägtingars och vänners tillstyrkande. Det ligger både oförnuft och barbari i detta, som icke blir mindre sårande och förderfligt, derföre att det understödjes af en stor del utaf qvinnorna sjelfva. Förf:ns framsttllning om skråväsendet rekommenderas till begrundning af försvararne utaf denna ypperliga samhällsordning, der kommitteer skola granska om en menniska kan, och lagar föreskrifva om hon får arbeta i ett yrke. Vi beklaga att man nu ej kan komma tillbaka till de goda tider, då ingen som bodde på landet fick sy en sko eller sätta in en trasig glasruta, m. m. Anmärkningsvärd är förf:us erinran, att näringsfriheheten i Sverige ägt af ålder rum, och först upphäfdes af kon. Gustaf I, som såg skråväsendet herrska i hela det öfriga Europa och derför ansåg det skola blifva godt äfven för Sverge. Till samma kathegori hör skillnaden mellan stadsoch landtmannanäring, hvilken uppdrogs af det olyckliga begäret att göra städer, i st. s. att läta dem fritt uppkomma, der naturens och rörelsens egna förhållanden föreskrefvo deras anläggning. IIäraf detta olyckliga privilegiiväsen, som innebär den gröfsta orättvisa, utan att det ändock kunnat up2 O792 . 2 1 2 TT oo FT se