Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1856, sida 2

nära intill Kalimas tempel. Aurore hade undertryckt sin sorg och tankarne på sin öfvergifna belägenhet, för att träffa de nödiga anordningarne i och för den sista ceremonien, och de fridlöse, som med oförställd glädje lydde hennes milda röst, tyckte sig tillräckligt belönade för sin möda, när hennes hvita och lena hand tryckte deras. Försynen har bestämt qvinnan icke blott att med ömma händer hela kroppens skador, utan äfven att med hugsvalelsens balsam läka själens sår. Aurore lemnade icke mer de båda systrarne, som nu förlorat sitt enda jordiska stöd, och till hvilkas olycka hon varit den oskyldiga orsaken. Hon blandade sina tårar med deras, men talade ej, ty det finnes en gradation i sorgen, en stum förtviflan, hvilken endast vördas genom tystnaden, ty intet tröstande ord kan uppväga en droppe af den bittra dagg, som från en medlidande väns öga fuktar den bedröfvades kind. Först när tårkällan synes försinad, och det bittraste i af smärtan förrunnit med den, först då är dettid att anlita orden, hjertats tårar, som trösta och förmana till undergifvenhet under Försynens vilja. — Döden, sade Aurore, — är den tröstefulla utsigt, som Gud i sin barmhertighet skänkt hvarje lefvande, och på hvilken han med visshet kan hoppas. Döden är måhända det enda verkliga goda, jorden har att erbjuda den trängtande menniskoanden. En älskad väns död är blott en påminnelse, att ett gladare återseende väntar oss, och han är lycklig, ty han kommer först till det himmelska mötet. Augusta och Maria uttryckte med tecken sin undergifvenhet för Guds vilja; blott ett ord kom öfver deras läppar, men ett ord, som för många, och äfven för dem i detta i ögonblick, var ett af de förfärligaste af alla — nämligen Framtiden! — Framtiden, svarade Aurore, — är för dep goda a