. 111—GU ae — Öfverste Ericson till Mariestads Veckoblad insändt den förklaring, att hans mening i den stora tvistefrågan bör så mycket mindre kunna tillskrifvas intresse för Trollhätte kanalbolag, som 9:de s af nämnde bolags privilegier tydligen stadgar att Bolaget från år 1862 endasteger uppbära en jemn summa af högst 100,000 rdr bko årligen, och då inkomsterna redan nu uppgå till öfver 200,000 rdr bko, så är det således på kronans, icke bolagets rätt, som förminskade kanalinkomster hafva någon inflytelse, om någon förminskning ens till följe af jernvägsanläggningen eger rum. I sammanhang härmed meddelar Hr Öfversten följande utdrag af hans den 16 sistl. Jan. afgifna utlåtande i frågan: Den förminskning i inkomster som kanalerna efter jernbanans öppnande till en början torde komma att vidkännas, är egentligen af vigt för Götha kanals actieegare. På Trollhätte kanal-bolags inkomster har den ingen inflytelse: ty vid den tid jernbanan kan anses blifva färdig för den allmänna rörelsen eller vom 6 år, eger detta bolag endast att uppbära ven viss inkomst, öfverskottet tillfaller statsverket, och hvad detta således förlorar på kanalrinkomsterna, vinner det på jernbanan. Bolagets intressen kunna vid den tiden anses vara så mycket säkrare skiljda från det allmännas, som inkomsterne, i ett jemt tilltagande redan nu äro sextio procent högre än det belopp, bovaget efter denna tid eger att räkna sig till godo. Öfversten slutar med följande ord: Huru likgiltigt det under sådana förhållanden måste vara detta bolag, hvarhelst banan anlägges inom Skaraborgs län, är allt för tydligt. Jag har också aldrig hört någon aktieegare tala om den ifrågavarande banans inflytelse på kanal-inkomsterna. Fjeli är jag icke Intressent i Bolaget, och eger icke en enda actie i Trollhätte kanal. Jag öfverlemnar till läsaren att sjelf reflektera öfver det så ofta inträffade förhållande att man för styrka i sak anser sig böra anfalla person. Har jag orätt i mina åsigter om östra Biilingsbanans företräde, så är min fåfänga ingalunda fängslad vid mitt förslag, och öfvertygad att i denna som i andra frågor endast det rätta segrar, är fosterlandets och sakens bästa mig kärare, än egna åsigter. — I Nerikes Allahanda omtalas följande egendomsköp: Ett större sådant har i dessa dagar egt rum, i det att den stora, utmärkt väl vårdade samt vackra egendomen Carlslund, nära intill Örebro, af egaren, generaladjutanten, öfversten m. m. hr Aug. Anckarsvärd blifvit försåld till hrr f. d. statsrådet J. Wern, sekundchefen för Lifregementets husarkår, friherre C. II. Leuhusen samt brukspatronen G. E. af Geijerstam på Frösvidahl för en summa af 550,000 rdr riksmynt. Inventarier åtfölja köpet; egendomen får i vår tillträdas. Hr Wern lärer köpt hälften, samt de begge andra köparena hvar sin 1:del. Man berättar att egendomen år 1819 sålts för 90,000 rdr; dock bör man icke förgäta hvilket värde på den tiden nittio tusen riksdaler egde, som vida öfverskrider nuvarande valör. Tidn:n tillägger i en parenthes: I sammanhang med detta köp vill man här på orten återigen ytterligare föreställa sig, att hr statsrådet Waern icke skulle vara ohugad emottaga landshöfdingeplatsen efter herr just. cansl. Bergenschöld, ehuru man i Stockholm bättre tror sig veta att platsen vore designerad åt frih. C. Åkerhjelm, ordförande i statsutskottet vid förra riksdagen. Må hvem som helst blifva länets höfding, förutsatt, att han är en human och för tjensten icke främmande person. Mångas önskningar falla på hr Werns lott, men i våra dagar är allt hvad som faller inom önskningarnes område endast att betrakta som säd, hvilken sås på hälleberget och ingen frukt bär. — Från Jönköping skrifves: I stället att vid en festlig middag säga farväl åt hr Landshöfding Bergenstråhle, hvilket denne lärer hafva afböjt, hafva Landtstatens tjenstemän utfärdat inbjudning att till minne af hr Landshöfdingens 20-åriga verksamhet stifta en slöjdskola för länet, till grundfond hvarför de, som eljest skolat vara med om den tilltänkta middagsfesten, uppmanas teckna ett motsvarigt belopp såsom bidrag. Uti inbjudningen antydes, att hr Landshöfdingen mer än en gång yttrat lifliga sympatier för en dylik inrättning, hvarefter tillägges: Den småländska allmogens naturliga liflighet och fallenhet för slöjdens olika alster kunde i en sådan skola väckas, lifvas, utbildas till en med tidens sordringar allt mer stigande fullkomlighet, på samma gång hon blefve en minnesvård åt den höfding, hvars namn erinrade om anledningen till hennes grundläggning.