Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1856, sida 2

straff ). Man har dervid icke beräknat, att konstitutionerne äro olika, och att det hvarmed en starkare kan uthärda, dödar en svagare. Det är alldeles ingen skillnad emellan att svälta en menniska till döds, och till dess han är färdig att dö. Uvilken besynnerlig ide, hvilket orientaliskt barbari, att staten instänger en menniska blott för att låta henne svälta jemt så länge, att hon icke kreverar. Det är som i Ryssland, då man låter en förbrytare springa gatlopp jemt så länge, att han icke faller ned död. I afseende å Penningböters förvandling till arbete, anför förf:n följande upprörande fall, dervid det endast må erinras, att stadgandet sällan eller aldrig torde tillämpas, om ej af några fanatiker, såsom prosten Runsten och hans gelikar. Förf:n yttrar: Sjelfva kyrkan har erhållit rättighet att på detta sätt utkräfva dylika böter, neml. af förförde qvinnor. K. Förf. af den 16 April 1810 stadgar, för det första, att en förförd qvinna skall plikta, för det hon blifvit förförd, 2 daler eller I rdr bko, och om det sker andra gången 4 daler ether 2 rdr bko till kyrkan, hvaruti redan ligger något katolskt gräsligt, då man vet att den fattiga qvinnan måhända icke har linne, att deruti svepa sitt barn. Om hon har några medel dertill, så skall hon aflemna dem, och till hvem? — till kyrkan, till den stiftelse, som är skyldig att i den förbarmande Gudens namn understödJa, upptaga och vårda den fallna, och icke plundra henne på det sista, och det enda, hvarmed hon skulle kläda sitt barn. Men lagen stannar icke dervid. Den stadgar vidare, att om den arma qvinnan icke mägtar betala denna plikt, eller ock använder den i stället för sitt barn, skall hon afarbeta för kyrkau densamma efter markegångspriset för en half dags drängarbete. Det är ej böternes belopp, som vi fästa oss vid, ty de äro i sig sjelfva icke betydliga, utan det är den anda och den brist på mensklighet och riättskänsla, som genomgår denna ogudaktiga, och för kyrkan förnedrande lag. Förf:n genomgår härefter vår lagstiftning i afs. å fängelse för gäld och visar hurusom den är en lemning af de gamla barbariska lagar, som herrskade i Greklands och Roms älsta tider, men hvilka dock der småningom mildrades. Om ock förf:n här kan hafva rätt i hufvudsaken, så begår han åtskilliga misstag i en hop detaljer, såsom då han uppgifver, att en menniska kan för en ringa summa hålla sin gäldenär i fängelse i hela hans lifstid, hvilket visserligen ej är möjligt, då den bysatte i det ögonblick han gör konkurs, hvilket han kan göra när som helst, frigifves ur fängelset. Emellertid är det anmärkningsvärdt, att till trots häraf antalet af bysatte uppgått i Sverge under åren 1847—18853 till 4 å 500 årligen. Men, frågar man, hvad skall man sätta i stället för nuvarande utsökningsoch bysättningslagar? — Förf:n besvarar denna fråga i korthet sålunda: Ett helt system måste sättas i stället. Den personliga friheten måste sättas högre än all annan frihet, och endast kunna beröfvas för brott. All kredit förvandlas till personligt förtroende. Borgen måste borttagas, utan i vissa inskränkta fall; ingen annan säkerhet gälla än bestämd pant och hypothek; räntan måste göras fri, och tjena som assurans; samt slutligen ett stort och omfattande system för vårt allmänna penningväsen antagas, samt ett suppleringssystem för allmänna arbeten, som utföras af värfvade militära trupper, bestående af icke till brott förvunne män. Icke mindre skarpt kritiserar förf:n vår nu gällande lagstiftning rörande cession och konkurs. Vi veta att detta ämne är mycket afhandladt. Vanligast har derunder den åsigten gjort sig gällande, att vår närvarande konkurs-lagstiftning vore alltför mild, alldenstund fordringsägare hafva tusen svårigheter att få sina lagliga fordringar utkräfda, hvadan gäldenären, äfven då han äger tillgångar, har många utvägar, att undandraga sig större eller mindre del af sin skuld, genom att bjuda ackord, m. m. Här äro dock, såsom man finner, två saker, som böra åtskiljas, ehuru de ofta sammanblandas: den ena, att fordringsägare skall kunna påräkna den lagskipande och exsekutiva maktens skyndsamma handräckning för utkräfvande af sin fordranu taf en gäldenär, som äger tillgångar; den andra den sednares strafi eller förpligtelser, då han ej kan godtgöra sina förbindelser. I sednare fallet borde, såsom Finanskommittten också rigtigt behjertat, en stor skillnad göras mellan den bedräglige eller vårdslöse gäldenären och den som sjelf ej vållat sitt obestånd. För den sednare bör lagstiftningen vara så mild som möjligt, på det att ingen, genom falsk blygsel eller fruktan för alltför bittra följder, må drifvas att dölja sitt obestånd, emedan i så fall ofta äfven den mest hederlige person inkommer på vingleriets bana, ifrån hvilken steget till bedrägeriet är tyvärr blott alltför kort. Äfven om vi sålunda ej kunna till alla delar gilla förf:ns framställning i berörde hänm Allas larm. : Anvil.