Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1856, sida 2

seende, hvari de nämnde åtskillnaderna icke blifvit rätt iakttagne, anse vi hans ord förtjena stor uppmärksamhet, särdeles för deras räkning, som tala så ifrigt mot våra kreditlagars alltför stora slapphet, allt under det de mången gång påtvinga äfven osäkra personer sin kredit. All kredit är, såsom ock ordet innebär, ett personligt förtroende, hvilket hvar och en äger i sin hand att gifva eller icke gifva, allt efter sin uppfattning af den emottagandes redbarhet och soliditet. Låter man bedraga sig härutinnan, så löper man den risk, som hvarje oklokhet och oförsigtighet innebär, och det lönar då ej mödan, att skylla sina förluster på en för mild lagstift ning. Mycket häri skulle dock utan tvifvel vara bättre om räntan vore fri, så att man kunde beräkna sin vinst i förhållande till risken. Detta gäller likväl uteslutande penninglån, ty vid krediter å varor veta nog varugifvarne att beräkna sina pris i förhållande till det förtroende de hysa för emottagaren. Den lösning förf:n angifver på denna fråga är följande: Vill man i sjelfva verket stäfja konkursernes oafbrutna ström i vårt land; så måste helt andra lagar rörande penningeväsendet stiftas. Man måste beskatta öfverflödet, för att återföra, vi vilja icke säga, tarfligheten, men känslan af hvar och ens pligt, att icke lefva öfver sina tillgångar. Man måste borttaga borgen såsom för egen skuld, för att låta hvar och en ansvara för egna skulder, men icke för andras. Man måste förbjuda embetsmän ingåendet äfven af vanlig borgen, emedan det är sin lön, d. v. s. statens medel han dervid sätter i pant. Man måste begränsa inteckningars i fast egendom belopp till ett visst värde at egendomen. Man måste befrämja uppkomsten af den personliga krediten. och derigenom med detsamma sträfsamhet, ordentlighet och sparsamhet. (Forts.)