Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1856, sida 1

ett stätligt djur och hade blifvit träffad midt i pannan. Jag var lika nyfiken som de andre, och då en ofticer ville föra mig undan, sade jag: min herre, jag såg tigern då han lefde; jag kan också se honom såsom död. Offcern tog mig i famn och svarade: ÅVi skola ge dig soldatuniform, och du skall så följa med oss i kriget i Decan . . . Han förutsaI de mitt öde: jag fick med egna ögon bevittna kriget i Decan, ehuru uniformen uteblef. . — Ännu en god lektion för er, mina systrar, inföll Davidson. — Vi draga också fördel deraf, svarade Maria; — Aurore har gjort oss modiga. Förr tordes vi till , exempel aldrig gå till Dianas bad före soluppgången, men Aurore har botat oss för en sådan barnslig räddsla. Nu stiga vi upp klockan fem och vandra vid stjernljuset genom den mörka skogen, oförskräckta som män . . . som män med mod i bröstet. Aurore går i spetsen: hon är vår öfverste; de tre hundarne leka omkring oss, och när solen går upp, plaska vi i de svala böljorna. — Tyst! afbröt henne Davidson; — denna gång bedrar jag mig icke; det är icke vinden Tystnaden blef allmän. Simming inträdde blek, i trots af sin naturliga ansigtsfärg. — Det synes stora eldslågor bort åt plantaschet till, ropade han. Alla stego upp och skyndade till terrassen. Övestein tog Simming vid handen och sade med låg röst : — Jag Har något att säga dig. Simming, som ej misstänkte något, följde Ovestein till ett mörkt skjul, hvilket låg nära intill byggningen. Den unge Malajens öga var vandt att genomfrän