lersäters sista hjelpkällor och tvang en naion, som trodde sig ha utsigt till verldsheraväldet, att för sin materiella existens bero vt utländska penningar, som till millioner årigen upplånades. Bitt presterskap begagnade an som ett verktyg, tjenligt att hos folket ersätta bristen på krigisk ifver med fanatisk entusiasm, och hvad han kunde ha öfrigt, selan han fyllt sina ofantliga armers och arsenalers behof, uppoffrade han på en kedja af fruktansvärda fästningar och på skapandet af en flotta, i trots af alla de hinder, natur och läge lade i vägen för hans framgång — on flotta, bestämd att finna sin graf just i den hamn, från hvilken den skulle utlupit till Österns och Vesterns betvingande. Utan att fästa ringaste afseende på sina undersåters lidanden och statsekonomiens kända principer, och under förutsättning, att Ryssland i sin med möda bibehållna isolering var ett undantag från alla andra nationer i verlden, tillintetgjorde han genom karantäner, utförselförbud och alla möjliga skrankor dess handels naturliga utveckling mot söder, i det tomma hopp, att han, genom att hindra andra europeiska nationers inströmmande, skulle underlätta verkställandet af sina planer mot Turkiets oberoende. För samma ändamål slösade han oerhörda summor på de tyska småhofven, emedan han visste, att inre tvedrägt säkrast skulle bana honom vägen till Europas underkufvande och dess frihets fullständiga tillintetgörelse. Så lefde och verkade han i trettio år, men i trettionde året brast bubblan, just då den tycktes färdig, och visade honom, när det var för sent, att han förslösat sina utmärkta naturgåfvor, sin jernflit och nästan öfvermenskliga kraft på ett bländverk, en tom kimär. Den arme, på hvilken han stödde sig, kunde hvarken underhållas af hans finanser eller rekryteras af hans bönder. Den menniskobrist, som yppades i franska republiken efter 18 års blodigt förhärjande krig, hemsökte honom, innan han slutat sitt andra fälttåg. Den flotta, som kostat honom så oändligt många uppoffringar, tillintetgjordes på ett för densamma så skymfligt sätt, att dess amiralers och matrosers hjeltemodiga död ej kunde utplåna intrycket deraf, och öfverträffades blott af de örlogsmäns skam och vanära som gömde sig bakom Kronstadts murar, utan att ens med sina sänkta skrof spärra vägen till zarens residens. Dessa förhållanden äro, såsom vi hoppas, en tillräckligt vältalig uppmaning till kejsar Alexander att ej beträda den väg, som hans fader med så stor skicklighet och fasthet fullföljde, för att dock slutligen se sina planer tillintetgjorda, sina förhoppningar krossade. Måtte sonen häraf lära att bli visare, om ej större, än fadren! I sitt folks naturliga anlag, i hans södra provinsers outtömliga rikedomar, i deras ypperliga vattenkommunikationer och den öfver hela verlden oupphörligt ökade förbrukningen af dess produkter, likasom i Svarta Hafvets befriande från fiendtliga flottors närvaro, eger kejsar Alexander en outtömlig källa till rikedom och makt. Det beror af Ryssland sjelft att blifva det största exportland i verlden, hvad beträffar spannmål, linfrö, hampa, talg och hudar. Det strängt tillämpade skyddssystemet var ursprungligen hans fars verk, tillskapadt dels för att uppmuntra tynande och onaturliga industrigrenar, dels för att afhålla utländskt inflytande och dels för att bestrida de ofantliga och onaturliga kostnader, hans rent militära och på anfallskrig beräknade system fordrade. Måtte kejsar Alexander uppriktigt omfatta fredens och framåtskridandets principer och, utan att inlåta sig på en theoretisk och opraktisk liberalism, söka verka för sitt folks materiella förkofran! Må han öppna sina hamnar och i utbyte mot de produkter, hans land förmår framalstra, emottaga, hvad främmande nationer kunna gifva! Må han förminska sin armå till den styrka, som erfordras för inre och yttre säkerhet, och använda öfverskottet af sina inkomster till stora allmänna företag och till betalande af räntan på de lån, som upptagits för att förbättra de inre kommunikationsmedeln! Må han erkänna den fredliga och medborgerliga, såväl som den militära förtjensten och vända sin nations uppmärksamhet på en verksamhet, som förskönar och bevarar lifvet, i stället för en sådan, som förbittrar eller förstör detsamma! Gör han detta, och om det behagar Försynen att skänka honom en så lång regerings. aAlall han A2A2 ban