Paul följde med feberspänning hvarje rörelse af kolossen; han märkte, att han helt plötsligt och utan begriplig orsak fallit i onåd, alldeles som då en skarpsynt hofman läser samma olycka i sin herrskares anletsdrag. Kolossens små ögon voro fästade på Paul, hans begge betar rörde sig som dolkar i händerna på en jonglör, och snabeln lyftes hotande, som en Herkulesklubba, i luften. Paul, som ett par timmar förut sökte döden, förskräcktes vid anblicken af dessa fruktansvärda vredeyttringar; döden hotade honom nu i en skepnad, som cj berodde af hans fria val — i gestalten af det jettestora vidunder, som uppfyller ödemarkerna med sitt vilda majestät. Ynglingen sammanknäppte sina händer, gaf sitt ansigte ett bedjande uttryck och bönföll om nåd i några ord, som beledsagades af hjertats mest rörande toner. Elefanten krökte snabeln nedåt, och betraktade Paul med välvilliga ögon; han hade förstått oskuldens klagorop och tycktes tillochmed blvgas öfver att ha låtit hänföra sig af ett förhasStadt omdöme. I glädjen öfver denna seger, höjde Paul en tacksam blick mot himmelen och började smeka kolossen och öfverhopa honom med de innerligaste bevis på sin erkänsla och vänskap. Elefanten märkte, att Paul dröp af svett, slöt deraf, att han måste vara törstig, och kände medlidande med den lilta varelsens belägenhet. Jetten utsträckte snabeln mot norr, gick några steg i samma riktning, stadnade och såg på Paul, samt gick vidare, alltunder det att han med snabeln, likasom med ett finger, pekade mot norra ändan af dalen. Paul erinrade sig hastigt den indiska berättelsen om den sköna Luckmi, buruledes hon, midt i en ödemark och nära att dö af törst, fördes af en elelät betarne hvila