Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1856, sida 2

Den nya Tandshöfdinge-instruktionen. Ur Aftonbladets fortsatta granskning af denna märkliga författning meddela vi ytterligare följande: Den första fordran på en instruktion är väl den, att den skall utmärka omfånget af den embetsmans verksamhet hon omfattar. Således gör det icke tillfyllest att en instruktion för landshöfdingarne innehåller ett torrt register på alla de ämnen eller ärenden som möjligen kunna blifva föremål för landshöfdingeembetets handläggning; den bör äfven bestämma, åtminstone antyda, gränsen för dess maktutöfning och det område inom hvilket denna eger rum. Eljest blir utan tvifvel instruktionen mera förvillande än vägledande. Granskar man nu t. ex. 1734 års landshöfdingeinstruktion, så finner man der — för att ej tala om den stilistiska talang, hvarmed denna författning är skrifven och som gör det till ett nöje ännu i dag att genomläsa densamma — öfverallt angifvet vidsträcktheten af konungens befallningshafvandes myndighet inom de serskilda grenarne af landtregeringen. Naturligtvis ha sedan denna tid många förhållanden uppstått, som då icke existerade och hvilka nu taga i anspråk konungens befallningshafvandes embetsåtgärd; men sjelfva systemet för uppställningen hade säkert kunnat blifva likartadt, till stor vinst både för landsöfdingarne och allmänheten. Troligen blir det också det traditionella i utöfningen af dessa vigtiga embeten, grundlagdt af den gamla instruktionen, som tillsvidare kommer att innefatta den bästa ledning för dem, hvilka för närvarande äro ställda ispetsen för länsstyrelserna; men när dessa tid efter annan lemna rum för nya organer, hvilka skola börja sin bana med ett studium ensamt af den nya instruktionen, så befara vi att de komma att befinna sig likasom på ett villande haf, utan både styre och kompass. Utan att nu besvära våra läsare med en detaljerad kritik s för af den ifrågavarande instruktionen, vilja vi, för att gifva stöd åt det ofvan yttrade allmänna omdömet, här uppehålla oss endast vid hvad som faller mest i ögonen. Så t. ex. vet man icke rätt huruvida den gamla landshöfdingeinstruktionen af 1734 skall anses vara genom den nya af 1855 alldeles upphäfven eller icke, ja vid jemförelse emellan dessa tvenne instruktioner blir man understundom mycket villrådig hvad meningen kan vara. T. ex. uti 31 8s af nya instruktionen, som innehåller icke mindre än 20 momenter angående landshöfdingens åligganden, beträffande vården om allmänna hushållningen, samt de mål och ärenden som dermed ega gemenskap, förekommer bland annat ett 11 mom. af innehåll: att konungens befallningshafvande eger hafva tillsyn öfver god hushållning med och ändamålsenligt användande af städernas allmänna medel, anslagsoch donationsjord. Nu ger likväl 18 8 i gamla instruktionen en bestämd definiation uppå hvad landshöfdingen i detta hanseende har att iakttaga, nemligen i det att deribland annat stadgas, att landshöfdingen åligger hindra och förekomma att det som framfarne konungar, städernas fundatorer eller andra