uEssSa IIA1I1800111011 —4141C11 All OTrden I den nya instruktionen ändamålsenligt användande af städernas medel och donationsjord skola tillintetgöra allt hvad genom äldre privilegier och resolutioner blifvit härom stadgadt? Är meningen att borgerskapet härigenom förlorat sin företrädesrätt till donationsjorden m. m.? Detta är likväl en både vigtig och ömtålig gren af konungens befallningshafvandes verksamhet, hvarigenom en mängd tvister och stridigheter kunna uppkomma mellan landshöfding, magistrater och städernas invånare, så vida t. ex. den förstnämnde skulle anse sig på grund af sin instruktion, ega en obegränsad myndighet att inblanda sig i städernas ekonomi och att derom fatta beslut utan afseende på de särskilda ordningar eller privilegier, som finnas stadfästade, och utan ledning af något annat än hr landshöfdingens omdöme öfver hvad han kan anse vara ändamålsenligt eller icke. Detta exempel är visst icke det enda som föranleder till tveksamhet, om den äldre instruktionen är upphäfven eller icke, ehuru detta i främsta rummet fästat uppmärksamheten, emedan det angår ett ärende, som med den rikhaltiga erfarenhet man eger om benägenheten till stridigheter länens och städernas styrelser emellan, måste anses vara af största vigt. Huru olyckligt i öfrigt våra statsmän i den nuvarande konseljen träffat ut när de företagit sig att mästra redaktioner uti den gamla instruktionen, derpå finnas otaliga exempel. Vi välja blott ett par, som synas oss vara de mest slående. Uti 2 3 af den gamla instruktionen heter det: Landshöfdingen skall hafva ett flitigt och vaksam: öga deruppå, att inga spejare och förkunskapare ifrån riksens fiender och illviljande smyga in med bref och bud, eller eljest utgjuta deras etter och förgift ibland Landsens innevånare, Öfverheten till förklening, samt Riket och Regeringen till obestånd, och så snart han får ti förlåtliy kunskap, hvilka de äro som med slika stämplingar och förräderi umgås, antingen de äro Ineller Utländske, så skall han dem, som dermed beträdas, låta antasta, deras brott och alla omständigheter straxt ransaka, och gifva Kongl. Maj:t i tid sådant tillkänna, så att landet ifrån slike skadlige menniskor må rensadt varda.? Läsaren finner här tydligen uttryckt att landshöfdingen hvarken eger rätt eller pligt att låta antasta några andra illvilliga personer än dem, som umgås eller beträdas med stämplingar och förräderi. Låtom oss nu tillse hur 1855 års ministrar uttrycka ofvanstående tankar, hvarom handlas i 9 af den nya instruktionen: vom något skulle förehafvas som antingen innefattar stämpling emot Riket, Kongl. huset, Rikets Ständer eller Grundlagar, eller i annan måtto är för landsfriden menligt, eller om någon, eho det vara må, af eget bevåg, eller med anledning af befallning, med brottsligt uppsåt i dessa desar umgås (!), åligger det Kongl. Maj:ts befallningshafvande att icke allenast sådant, med all möjlig skyndsamhet, hos Kgl. Maj:t i underdånighet anmäla, utan ock, till afvärjande deraf och de brottsliges befordran till laga ansvar, vidtaga alla de åtgärder, som omständigheterna påkalla och af den Kongl. Maj:ts befallningshafvande anförtrodda makt och myndighet bero.? Hvad synes läsaren om ett så beskaffadt försök att reformera? I hvilket lands lagstiftning har man väl hört talas om, att ett brottsligt uppsåt, som ännu icke öfvergått till stämpling i ord eller handling, kan blifva föremäl för straff eller för officiel danmälan hos K. M:t, som det heter i författningen? Och hvilka åtgärder till afvärjande af brottsliga uppsåt skulle väl bero af landshöfdingens makt och myndighet? Vidare uti 4 af den gamla landshöfdingeinstruktionen heter det: Landhöfdingen skall ock förnämligast påminna sig det vara sin skyldighet — — att för allting befrämja Guds ära och den rätta gudstjensten, så att intet emot kyrkolagen och förordningarne dervid må förelöpa. Spörjer han sådant, eller eljest något förargeligt och oskickligt förefaller, så bör han gifva det biskopen och kapitlet tillkänna ete.? Huru uttryckes nu detta i den nya instruktionens 8 8. Kgl. M:ts befallningshafvande bör i allt hvad på honom ankomma kan, tillse att stadganderne till upprätthållande af religionens helyd, allmänna gudstjensten, sedliyhet och uppfostran behörigen iakttagas samt om något deremot stridande sig tilldrager, derom underrätta vederbörande stiftsstyrelse etc. Detta är ju också en förbättring! Hvilket obestämdt uttryck: stadganderne till upprätthållande af religionens helgd! Är då meningen att landshöfdingen bör göra sig underrättad hur presterna predika? om de äro irrläriga eller ortodoxa m. m. d.? Således skulle en landshöfding med anledning af denna instruktion kunna blanda sig i nästan allting, som rörer medborgares religiösa uppfattning och tro, om denna skulle strida mot de officiella stadganderne till upprätthållande af religionens helgd, deras sedliga lefverne inom sin egen familj, deras sätt att uppfostra sina barn m. m. Någon gränslinie finnes åtminstone icke här, såsom i den gamla instruktionen, uppdragen eller angifven. Enligt 9 skulle landshöfdingen kunna placera spejare öfverallt för att förnimma brottsliga uppsåt i politiskt hänseende. Enligt 8 5 bör han speja nitiskt inom det religiösa och