Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1856, sida 2

skrida fram genom dalen. Vid ljudet af dess tunga steg stannade Paul. Det var en af dessa stolta Javanesiska elefanter, hvilkas race numera är nästan utdöd, tillfölje af elfenbenjägarnes spekulationer och Englands zoologiska sällskapers kringresande agenter. Paul inväntade honom. Ynglingen kände i ettsådant ögonblick som detta ingen fruktan. När man beslutat dö, är döden under hvilken gestalt som helst välkommen. Elefanten stannade på något afstånd och betraktade uppmärksamt den lilla varelsen, och när han förvissat sig, att denne ej hade något farligt redskap i sina små klena händer, nalkades han utan fruktan, drifven af den instinkt, som närmar denna ädla och stolta race till menniskan. Vid hvarje annat tillfälle skulle Paul handlat annorlunda: beväpnad skulle han jagat en kula genom kolossens öra; obeväpnad, sökt rädda sig, genom att klättra uppför den närmaste branta klippan. Men nu, då han ej kunde döda och ej ville flv, gick han å sin sida elefanten till mötes, utan att frukta de två horisontella och hotande betarne eller den väldige snabeln, som lik en stridsklubba var lyftad, för att krossa allt, hvad som kom i dess grannskap. Under en våldsam Zälsskakning är hvarje ny känsla en lisa. Paul erfor en känsla af stolthet, då han nu, utan att blekna, närmade sig det starkaste, modigaste och mest fruktansvärda af alla vår planets organiserade varelser. (Forts.)