Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1856, sida 1

svid foten af ett träd, likasom anropande de öfrigas medlidande; gubI barne lade sig att hvila, och ungdomen hoppade bland trädens grenar, för att öfva sig i gymnastik. Men den mest ostörda tystnad herrskade (öfverallt: gräl, skrik, förargliga grimaser, gapskratt och smickrande voro förbjudna. Alla lydde den högsta och visäte viljan, och om händelsevis Inägon ung rabulist, helt enkelt af lust för opposition, lät höra något halfhögt ljud, uttryckte genast de gamle med uttrycksfull pantomim sitt idjupa ogillande af ett fel, som kunde blottställa så många familjers välfärd, och den unge oppositionsmannen gick med ruelsefull uppsyn att anhålla om en plats bland stammens vise. Emellertid rädfrågade tågets fyrhändte Xerxes stjernorna genom en äöppning i löfhvalfvet, undersökte stigarne i skogen, lyssnade till det aflägsna bruset af hafvets böljor, kastade en faderlig blick på sitt folk och satte sig derefter åter i marsch. Kort innan solen lik en eldö uppsteg ur, oceanen och på en gång utan föregående daggryning, göt sin ljusmassa öfver Indien, hade ap;härens förtrupper ankommit till det af Vvandrusen grundade nybygget. iDe fem nybyggarne lågo i sin ljufva morgonslummer, och deras unga joch sköna följeslagerska i ödemarken hade nyss efter en genom den föregående dagens oroliga minnen sömnlös natt, slutligen tillykt sina ögon på ett eländigt läger, ovärdigt hennes skönhet. Den fyrhändte anföraren satte sig på en gungande Magnoliagren och uppgjorde, med ett ögonkast, bouppteckningen öfver plantagets landtliga rikedomar. Trädgärden öfverflödade af alla slags skidfrukter och grönsaker; den var såsom ett table dhöote med obegränsadt antal kuverter. Anföraren godkände stället och anrättningarne, och gaf med en signal tillkänna, att han utfärdat åkerlagen. Ett talrikt och vildt folks ögon — stora ögon, lysande som stjernor bland skogens löfmassor afvaktade denna signal. De fyrhändte Vandalerna störtade sig som ett förhärjande skydrag öfver trädgården. Några ögonblick derefter gick solen upp, och dess förste stråle belyste en trädgård, plundrad och bar som den naknaste klippa: alla gästerna hade redan försvunnit. Ett fönster öppnades, och ett manligt ansigte, omfladdradt af svarta lockar, visade sig i skenet från den uppgående solen. Det var den unge nybyggaren Paul. Han steg ut genom den låga fönsteröppningen och smög sig försig