Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1856, sida 1

strid, och han fortgår ännu i denna dag. äga icke gifva efter på det hållet; vi äga icke genom en för alla tider menad fred, ännu mindre genom ett förbund, indraga den råa, för Europa främmande och med europeiskheten oförenliga horden i den civiliserade folkfamiljen. Det vore samma förräderi mot denna familj, hvilket begicks af de för 80 år sedan i Amerika krigande europeiska makter, då de mot hvarandra förbundo sig med vilda stammar. Man kan, såsom sagdt, tvingas till ögonblicklig fred med barbariet; men till förbund med det mot civilisationen kan man icke tvingas. Då inträder pligten att gå under, heldre än att lemna en del af sig till rof åt barbariet. Och har den hårda, ohjelpliga nöden tvungit äfven till det, så uppphörer ändock aldrig pligten att, i hvarje ögonblick, då en möjlighet visar sig, söka återtaga det afträdda. Intet våld, ingen förolämpning från ett civiliseradt folk ursäktar ett afsteg från denna regel. De civiliserade äro en familj, utom hvilken det är förräderi att emot henne påkalla hjelp eller förbund. Sverge hade sedan sex sekler infört Finland i denna familj och ägde icke afträda det åt någon annan än en civiliserad makt. Att tala om ersättning derför på annat håll var en omöjlighet. En ersättning för oss, såvidt område och land-vinning var i fråga, kunde visserligen tänkas; men en ersättning för civilisationen var otänkbar. Den ersättning vi kunde få, skulle tagas från ett civiliseradt rike, der det land, som skulle utgöra henne, kunde qvarblifva utan minskning af civiligationens område och styrka; men det, som skulle ersättas, måste frångå civilisationen. r 1812 hade Sverige således bort svara Ryssland, i fall det sökte förbundet (att Sverige sökte det, är för hemskt att tänka): skall jag hafva någon lön för mitt biträde, så måste jag hafva tillbaka det jag förlorat; ersättning derför finnes icke för mig. Finland var kött af vårt kött, ben af våra ben: hade den oöfvervinnerliga nöden tvungit oss att en gång lemna det ifrån oss, så kunde dock ingen nöd vara stor nog att tvinga oss att afstå från anspråket och hoppet att ätertaga det, vid första ögonblick då en möjlighet visade sig att, utan full galenskap, kämpa om det. Inträdde en sådan möjlighet, en gnista af utsigt att, i förening med civilisationen, kunna med framgång strida derom mot barbariet, så återstod ingen tvekan. Ingen civilisationens medlem kunde hafva så förorättat eller förolämpat oss, att vi ägde väga hans oförrätter och förolämpningar mot hvad vi af barbariet fått vidkännas eller hade att vänta, och framför allt hvad den del af vårt kött och ben, vi måst lemna, hade att vänta. Om en kristen magt hade hotat, ja anfallit Johanniter-riddarne, så hade dock de icke sökt förbund med eller skydd hos turkarne; de hade känt sin pligt att heldre gå under för kristna svärd, än att skyddas af musulmanska. M. II. kallar mig kanske fanatisk. Må så vara! Den fanatismen, hoppas jag, skall väl icke någonsin fullkomligt försvinna. Om det gäller att välja mellan öfvervälden, hoppas Jag, att åtminstone icke hos alla den fana