Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1856, sida 1

skors och djurs förenade motståndskrafter. Lyckligtvis bevisar historien, Jat kolonisationerna nästan alltid besegra dessa första hinder, och detta är verkligen tröstande, ty annars skulle det synas, som om Gud ej gillade dylika utflyttningar, utan ville nödga oss att förblifva trogne vår fädernebygd och lefva och dö i skuggan at det tempel, der vi mottagit MN: I Dagen efter den, som bevittnat korsarens seger, hade det lilla nybygget att utstå ett af dessa vilda anfall, som för öfrigt äro temligen vanliga för de nya plantagerna på Sundaöarne och Borneo. Det var kort före soluppgången; det klara darrande ljus, som den indiske himmelens stjernbilder hela natten gjutit öfver skogarne, bildade ett slags daggryning, vid hvars sken man kunde se en skara vilda utiflyttare på den gamla vägen, som från Samarang leder till Batavia. Denna väg, ett mästerverk af en förvånande civilisation, om hvilken historien ej kan berätta 088 något, åtskiljde på den tiden tvenne urskogar, ogenomträngliga ej blott för menniskor, utan för hvarje solstråle. En här af apor, talrik som en hord fyrhändta Cimbrer, tågade i all tysthet öfver vägen från den ena skogen till den andra. En gammal apa, utan tvifvel den vilda och roflystna skarans Xerxes eller Attila, tågade i spetsen. Böjd af ålder, men storvext och grof, hade denna anförare ett vildt och oroligt utseende. Han tycktes känna landets karta på sina fem, eller om man så vill, tjugo fingrar och tvckade aldrig i valet af väg och rigtning. Aporna följde med förtroende sin vördnadsvärde vägvisare, likt djerfva och sorglösa soldater, som ej bry sig om någonting, när de veta, att en pålitlig och erfaren officer för dem framåt. De vilde emigranterna tägade familjvis: mödrarne buro sina minsta ungar vid bröstet eller ledde de något mer försigkomne vid handen; vid sidan marcherade fäderna, beväpnade med käppar, och som oftast kastande ömma blickar på de sina; ungkarlarne åter hoppade med muntra krumsprång mellan de allvarsamma familjgrupperna och sökte äfventyr med! de lättsinniga ankorna, till stor förargelse för ap-gubbarne. IIvilka statsskäl eller sociala förhållanden hade drifvit detta folk från deras fäders land ut på vandring från vester till öster? Det är en hemlighet, som naturen (j uppdagar för vettgiriga menniskor. Tågets anförare stannade emellanåt, och hela armeen gjorde då halt; fäderna snattrade tyst och gåfvo förständiga råd; de saderoch moderlöse samlade sig