Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1856, sida 1

1 — — ä9— ——U—— — ock innehåll och stil lätt ger vid handen. Uppsatsen lyder sålunda: En medborgare, som påkallar utländsk makts hjelp eller förbinder sig med henne, för att skydda sig mot sitt eget folk och land, är förrädare, och det lika väl om han af dem är förorättad och hotad, som om han icke har några grundade klagomål. Det der landsmanna-bandet är så starkt, så heligt, så ovilkorligt, att inga omständigheter ursäkta ett förI I I I j bund med, ett vädjande till främlingar, ett deras anropande om mellankomst i fäderneslandets politik eller ens i dess sätt att behandla enskilta statsborgare. Europa, med sin gemensamma bildning och sina gemensamma sträfvanden, sin gemensamma historia, för att icke tala om racen, är ett stort fädernesland, civilisationens fädernesland, mot hvilket hvarje dess medlem (enskild eller stat) begär förräderi, då han mot någon annan dess medlem åkallar hjelp och förbund från oeuropeiskheten, barbariet. Detta omgifver Europa på många håll; och i synnerhet är det de på hvarje sida närmast intill barbariet belägna medlemmarne af det europeiska slägt-förbundet, som måste strängast iakttaga den uppställda regeln; deras role är, hvad Johanniter-riddarnes var fordom mot mohamedanerna: ett oaflåtligt sfiendtlighets-tillstånd — icke oafbrutet krig, ty detta har i sednare tider, just genom bildningens frukter och konstens utbildning, blifvit en omöjlighet, utan en alltid vaksam och påpasslig fiendtlighet, som icke utesluter kortare eller längre stillestånd, freder kallade, men alltid åt dem förbehåller den mening att det endast är det bristande lägliga tillfället, som ursäktar afbrottet i det gifna sträfvandet. En fred, uppriktigt menad för all framtid, är otänkbar: ännu otänkbarare ett förbund mellan barbariet och civilisationen. Tror man på möjligheten af något sådant, så bevisar man sig blott hafva stadnat i full okunnighet om civilisationens och barbariets sanna naturer. Den ena sträfvar, om än på olika vägar och med större eller mindre framgång, till frihet och menniskovärdets lyftning; det andras diktan och traktan är att nedhålla dessa och att, på sin höjd, tillegna sig, just för det ändamålet, den sida af civilisationen, som tillskapar ökade materiella medel åt det råa godtycket och våldet. För några hundrade år sedan stodo Ungern och andra af Europas syd-östra länder i den ställningen mot det då inträngande turk-väldet, Frankrike och de små vestgothiska spanska rikena mot arabväldet, som inbröt öfver Gibraltars sund, Sverge mot Ester, Tavaster, I Kareler, Tyska Orden mot Letter och andra sarmatiska folk. Alla besegrades; de europeiska elementerne undanträngdes eller kufvades. Voro dessa svaga, så insmältades de småningom i det europeiska; men voro de starka, så höllos de blott på afstånd, undanträngdes ur Europa, tillintetgjordes, om möjligt. Sverge fick, sedan dess beskärda anpart i striderne mot ofvannämnde barbar-folk var utkämpad, genom lägret, på sin lott att tillbakahålla den från Asien inbrytande ryss-horden; sedan mer än tre sekler fortgick denna