Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1856, sida 1

SRS L e 2— — — tismen skall utrotas, att grader icke komma i vågskålen, då det ena hotar från europeiskheten, det andra från barbariet. För Carl Johan tyckes denna tanke hafva varit ofattlig; men han var det icke för Svorige förr, än det var länge och flitigt bearbetadt. Svenskarne i allmänhet tänkte — jag minnes det väl — att om än Napoleons ok var tungt, så var det dock ett ok, pålagdt af ett civiliseradt folk och förgängligt, såsom ett sådant ok alltid är; hvaremot ett barbarok är döden, så länge det räcker, och det räcker vanligen länge. Det der kalla raisonnerandet om den ena eller andra magtens fördelar af Finlands eller andra slukade länders lösryckande ur Rysslands klor har derföre alltid förefallit mig vidrigt, ja som ett rått hån. Huruvida Frankrikes eller Englands eller Österrikes eller Tysklands eller — Sveriges interesse bjuder eller icke bjuder lösryckandet eller qvarblifvandet, det är icke frägan, har jag tyckt: hon har förefallit mig lyda så: har Europa rätt att lemna en del af civilisationen i barbariets händer? Är detta tålamod icke ett brott, så snart det hårda, oöfvervinneliga nödtvånget icke längre binder Europas händer? Det är en synd att, såsom like mot like, dagtinga med barbariet. köpslå om afträdande af ett civiliseradt omräde till en ociviliserad stat eller om byten med denna; och oförlåtligt är att betrakta det, som barbariet sålunda erhållit, såsom vore det rättmätigt och för alltid afträdt, i samma mening, hvari man talar om afträdelse eller byten af områden mellan civiliserade stater. För flera år sedan berättades om en qvinna, som åkte i släda och anfölls af glupska vargar, åt hvilka hon räckte sitt späda barn och sålunda räddade sitt lif. Kasuister hafva der ett ämne att öfva sin skarpsinnighet på. Huru skulle den arma menniskan göra? Togo vargarne barnet med fullt våld, sleto det, i ordets egentliga betydelse, ur hennes armar, och kunde hennes fysiska krafter intet uträtta till dess skyddande, då är frågan enkel; men är icke detta allt fulleligen klart, då var det icke en grymhet, utan en verklig barmhertighet, som en bonde, hvilken straxt efter händelsen hörde honom berättas af den arma modren, öfvade mot denna, då han i ögonblicket gaf henne döden med ett hugg. Hvad som skulle sätta Kasuisterna myror i hufvudet, är imedlertid mindre frågan om den första händelsen, än en annan fråga, som hade uppstått, i fall det röfvade barnet icke hade blifvit genast dödadt och uppätet, utan blott bortsläpadt, för att, säsom i Indien påstås vara icke ovanligt, uppfödas till varg. IIuru hade modren då bort bete sig? Nog medgifver man, att hon bort söka? återfå barnet, ja kämpa om det; men under hvilka vilkor? på hvilket sätt? Hade det ålegat henne att göra försök endast under fullt tryggande omständigheter, med full säk erhet om framgång? Eller ålade henne icke menniskooch moderskänslan att äfventyra något, att tillgripa hvarje tillfälle att, äfven med egen lifsfara, kämpa mot de vilda rånarne? Ännu mera, kunde hon någonsin in