Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1856, sida 1

dast älska skuggan .. som alla årstider bära hvita magnoliablommor i med en lätt rodnad i kalken. i — Madame, sade Paul — i morgon skall ni här finna en hvilobänk af naukleagrenar. — Tack, sade den unga qvinnan och räckte Paul handen. I — Jag mirker, min ... min ... ! Grefve Raymond stammade, såsom om han sökt det namn eler tititel, hon borde gifva sin sköna följeslagerska. Hon log och sade: — Kalla mig grefvinna, eftersom ni nödvändigt vill ha ett namn. Grefven tackade med en bugning och fortfor: — Jag märker, min fru grefvinna, att ni studerat botaniken. — Jag, min herre? Jag har aldrig haft tid att studera. Jag har sett sådane slags rosenbuskar: det är allt. Under detta samtal hade de återvändt till terrassen, der Vandrusen, Vilpran och Torrijos, nyss hemkomne från arbetet och lackande af svett, semottogo dem. Grefvinnan hade åt hvar och en några tacksamma ord att gifva, samt inträdde derefter i salen. Den svarta tjenarinnan Aglae emottog sin okända herrskarinna och ställde sig vid hennes stol, för att uppassa henne . . och endast henne .. under måltiden. De tre nybyggarne sågo ganska bekymrade ut, hvilket ej undföll Raymond, som på tröskeln rigtade på dem en frågande blick. Vandrusen gjorde ett tecken, som betydde: Nu är icke rätta ögonblicket att tala. — Nej, men jag, sade Paul hviskande — har icke tålamod langre att lefva bland gåtor. För min del finner jag hvarje ögonblick lämpligt att tala. Gå in, J andre . . kom du, Vandrusen, och följ mig litet afsides . . . Kom genast! jag vill veta, hvad som är på färde. Och Paul fattade Vandrusens hand och drog honom med sig med en liflighet, som ej öfverensstämde med hans vanliga liknöjda väsen. — Jag misstänker redan något, hviskade Paul hastigt; — molnet skommer från dender sidan, från våra grannar Namaquas .. icke så? — Rigtigt, svarade Vandrusen. (Forts.)