bar egenskap. Att göra den för alla nödvändiga undervisningen åtkomlig för alla, kan i vårt land, med afseende på Sverges lokala och klimatiska förhållanden, ske endast på det sätt, att den första eller lägsta undervisningen skiljes från de fasta skolorne och återförvisas till bemläsning, understödd af nära hemmen upprättade små, vare sig ständiga så kallade Roteskolor, eller tidtals återkommande s. k. Ambulatoriska skolor. Hvad jag menar med Roteskolor sfinnes utredt i bifogade aftryck ur Svenska Tidningen pag. 6—18. Dessa slags skolor, såsom medel för uppnående af nyssnämnda syftemål, äro visserligen, af skäl, som i den bilagda tryckta afhandlingen finnas antydde, att föredraga framför de ambulatoriska skolorne der, hvarest allmänna intresset för folkskolan är så utveckladt och varmt, att löner åt de många Roteskolemästarne villigt och lätt anskaffas: att husmödrar af erforderlige egenskaper gerna upplåta sina stugor till skolrum och der, såsom stöd för de unga lärarne, åtaga sig vården om disciplinen: att folket sjelft, genom inom sig valde tillsyningsmän utj hvarje rote, åtager sig och med besked verkställer ett kontrollerande öfverinseende öfver de talrika och af ynglingar eller flickor ledda roteskolorne: att presterskapet äfven flitigt uppmuntrar desse skolor genom besök derstädes, då öfrige tjensteåligganden sädant medgifva. Men alla desse förutsättningar utgöra ännu på de fleste ställen blott önskningsmål, som väl i sinom tid skola förvandlas till verklighet. Under förväntan derpå kunna för ändamålet användas mera fåtalige ambulatoriske skolor med äldre personer till lärare, af hvilka skolor, om de förses med tillräckliga krafter och ändamålsenligt ordnas, det uppgifna resultatet äfven kan ernås, om också icke i så fullt mått, som en gång genom goda Roteskolor. I Sverges skogsorter, der socknarne hafva stor utsträckning och befolkningen är gles, har man redan ganska allmänt inrättat ambulatoriska skolor, men desse skola befinnas temligen vanmäktige, dels genom en mer och mindre olämplig läsordning, dels genom en illa afpassad cirkulations-ordning, och mestadels genom brist på tillräckligt antal ambulerande lärare. Läsordningen kan lätt och utan kostnad der göras ändamålsenlig. Ambulationsordningen deremot kan icke bringas till nödtorftigt fruktbärande skick med mindre lärarnes antal förstärkes, och dertill erfordras penningar. Detta behof gäller dessutom icke ensamt för de vidsträckte socknarne. Högst få socknar i Sverge, utom måhända i det tätt befolkade Skåne, äro försedde med så tillräckligt antal fasta skolor, att icke Ambulationseller Roteskolor behöfvas, för att de små barnen, äfvan från de fattigaste hemmen, utan tillgångar till matsäckar och varma kläder, skola allmänt få del af den första för alla nödvändiga undervisningen. Huru stort behofvet på många ställen är att få Ambulations-lärarnes antal ökadt, kan slutas af följande förhållande. I en socken i södra Sverge, som jag i sommar besökt och som hade tre mils längd, fanns en fast skola och en ambulatorisk lärare. Folkmängden utgjorde circa 4000. Etter lindrig beräkning af 12 procent barn i skolåldern, skulle der funnits 480 skolbarn. I fasta skolan kom sällan öfver 30 barn, och en dag då jag nyss var kommen, en vacker sommardag, utgjordes antalet af fem. Ambulatorn hade sig tilldelade 11 ambulationsställen. På hvarje ställe lästes tre månader hvarje gång. Läraren hade tre månaders frihet om året, hvilket icke må förmenas denne svagt lönade tjensteman. Han kunde emellertid på detta sätt icke medhinna mer än tre stationer på året, och återkom sålunda till hvarje af de 11 stationerne först efter mer än 31 år. I allmänhet har jag på de ställen, der jag varit kallad till skolförrättning, sökt åstadkomma så stor förbättring, som varit möjligt med de tillgångar, hvilka redan förefunnits, eller lätt kunnat anskaffas, undvikande att genom nya taxeringars ifrågasättande stöta folkets välvilja ifrån den redan förut föga älskade skolan. Förbättringarne hafva derföre oftast måst blifva mycket under behofvet; dock kan ganska mycket äfven med små medel vinnas, der hemmens alltid nödvändiga medverkan kan tagas i beräkning, och således en rätt umgängelse emellan öfveroch underläsarne derstädes ersätter skolbristen. — I ofvannämnde församling ställdes så, att den fasta skolans lärare förmåddes att deltaga i ambulationen. Den fasta skolans förra område blef den 12:te stationen. Af desse tolf tilldelades hvardera läraren sex, och läsningstiden på stationerne för hvarje gång förkortades betydligt. Af de nio läsmånaderne om året skulle blott ambuleras sex månader, fast på skilda