Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1855, sida 2

de för gudstjensten, kyrkobyggnader, seminarier o. s. v. För att sylla det bristande skall kejsaren framgent, liksom hittills, gifva nådig hjelp, ja om tidssorhallandena tillåta det, lemna ännu större understöd (l). Äfvenså skall studiefondens inkomster endast och allenast användas på katbolska undervisningen och efter stiftarens fromma vilja. — Art. 33. Då under de öfvergående skakningarne det kyrkliga tiondet blifvit på många orter inom Österrikes område upphäfdt genom statslag och då det med afseende på särskilda förbållanden icke är möjligt att återställa denna afgift i hela kejsardömet, så tillstädjer och fastställer H. Hel., på kejsarens begäran och med afecende på det allmänna lugnet, som är af högsta vigt för religionen, att utan mebn för rättigheten att upptaga tionde, der den ännu verkligen sinnes, Kejserl. regeringen skall på öfriga orter, såsom ersättning för sagda tionde, anvisa summor från fastigheter eller på statsinkomsterna samt utgifva dem till en och hvar, som egt rätt att upptaga tionde (!). Tillika förklarar kejsaren att dessa belopp skola säsom de blifvit anvisade, och med samma rätt, som de tionde, i hvars ställe de trådt, mottagas och innehafvas. — Art. 34. Allt öfrigt, rörande kyrkliga personer och ting, som ej blifvit vidrördt i dessa Rartiklar, skall styras och förvaltas efter kyrkans lära och hennes gallande, samt af den heliga stolen godkända disciplin. Efter detta fördrags afslutande har Österrikes kejsare, såsom en handpenning på sin blifvande trohet, förärat en summa af 250,000 fr. såsom bidrag till uppförande af ett monument i och för den obeslackade aslelsen. Det är naturligt att den Romerska Stolen skall visa sig tacksam för så stora tjenster. Utom det att vid det förestående Cardinalsvalet man säkert torde ihågkomma erkebiskopen i Wien, som ledt underhandlingarne rörande konkordatet, har väl den unge rätt-trogne kejsaren sjelf en blifvand: kanonisering i kikaren. Det är nemligen hans fromhet man tillskrifvit denna handling, sedan presterna lyckats öfvertyga honom att hans själs salighet berodde derpå. Men icke nog härmed; hans helighet Påfven har i en offentlig allocution d. 3 Nov. uttalat den rätt-trogna, allena-saliggörande kyrkans jubel öfver den lyckliga tilldragelsen. Att H. Helighets tal är fullt af andlig salvelse, år gifvet. Huruvida det likväl kommer att göra påräknadt intryck på den Österrikiska kejsarens undersåtare, synes ganska tvetydigt. Får man tro Times, har det nya konkordatet blifvit mycket illa upptaget i alla hans Apostoliska majestäts länder. De prester, som icke tillhöra någon orden, äro högst förbittrade, att finna sig ställda under ordens-presterskapets tyranniska uppsigt. Alla liberale äro uppretade mot detta förbund mellan despotismen och prestväldet, och de konservative förutse i de söndrade rådslag och tvister, som måste uppkomma genom Påfvens upphöjande till en med kejsaren jemngod makt, kejsardömets undergång. Om, fortfar Times, ett sådant intryck väckts af konkordatets nakna, torra språk, hvad skall man då känna, när man läser den tolkning af fördraget, som Påfven redan framlagt i sitt tal, der ban högt triumferar öfver hvarje känsla af swjelsstandighet, statsklokhhet och aktning för sig sjelf i den Österrikiske kejsarens själ. Med hvilken känsla skall man ej läsa t. ex. sådana ord som: att fördraget har frän grunden utrotat såsom falsk, förvänd, olycksbringande och fiendtlig mot kyrkans gudomliga rätt, den meningen, som också städse blifvit af den Romerska stolen förkastad, att den borgerliga styrelsen placeat och exeqvatur (samtycke och beslut) skulle erfordras för hvad som rör andliga ting och kyrkliga ärender. — Alldrig har någon lyckönskan varit mera olycksbådande. Frans Josef upphöjes till skyarne derföre att han bifallit att låta nedsätta till en grad, hvartill alldrig Frankrike, Spanien eller Portugal i de mörkaste tider eller under de mest bigotta styrelser skulle hafva ens för ett ögonblick sjunkit. Ja, i en sådan förnedring har Österrikiska kronan fallit, att dess bärare medgifvit biskoparne rätt att dela hans välde i pastorater och Påfven rätt att bilda nya församlingar, att leda den allmänna uppfostran, att förbjuda bruket af vissa böcker, o. s. v. Alla I existerande lagar, som strida mot konkordatet äro upphasda. Konkordatet blir landets nya lag och Påfvedömets disciplin är förkroppsligadt i detsamma. Historien äger många exemI pel på huru furstar, under nödvändighetens jernhand, gjort de mest skamliga eftergifter åt sina undersåtare, men alldrig har, så vidt vi känna, en så låg undergifvenhet blifvit föranledd af ett så svagt tvång. Hvem har läst utan förtrytelse det språk,som den store poeten lägger i en afsatt konungs mund: Med egna händer ger jag bort min krona, Med egen tunga jag mitt helga kall Förnekar, och all lydnads eder löser; Afsvärjer pomp och majestät, och allt Hvad jag beslutat, stadgat, jag förnekar, —— a .AAA n— — I ma efanna avar MUInA Taanhard: — Jag